Lukas 15

¹Och till honom gingo allehanda Publicaner och syndare, att de mätte höra honom.

²Och de Phariseer och Skriftlärde knorrade och sade: Denne undfår syndare, och äter med dem.

³Då sade han till dem denna liknelsen, sågandes:

⁴Hvilken är den man ibland eder, som hafver hundrade får, och om han tappar bort ett af dem, låter han icke de nio och niotio uti öknene, och går efter det som borto är, tilldess han finner det?

⁵Och då han hafver det funnit, lägger han det på sina axlar med glädje.

⁶Och när han kommer hem i sitt hus, kallar han tillhopa sina vänner och grannar, och säger till dem: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit mitt får, som borttappadt var.

⁷Jag säger eder, att sammalunda varder ock glädje i himmelen öfver en syndare den sig bättrar, mer än öfver nio och niotio rättfärdiga, som ingen bättring behöfva.

⁸Eller hvad qvinna är, som hafver tio penningar, om hon borttappar en af dem, tänder hon icke upp ljus, och sopar huset, och söker granneliga, tilldess hon finner honom?

⁹Och då hon funnit hafver, kallar hon tillhopa sina vänner och grannqvinnor, och säger: Glädjens med mig; ty jag hafver funnit min penning, som jag tappat hade.

¹⁰Sammalunda, säger jag eder, varder glädje för Guds Änglom öfver en syndare som sig bättrar.

¹¹Och han sade: En man hade två söner.

¹²Och den yngre af dem sade till fadren: Fader, fä mig den parten af ägodelarna, som mig tillkommer. Och han bytte ägodelarna dem emellan.

¹³Och icke många dagar derefter, då den yngre sonen hade lagt all sin ting tillhopa, for han långt bort i främmande land; och der förfor han sina ägodelar, och lefde öfverflödeliga.

¹⁴Och sedan han allt förtärt hade, vardt en stor hunger i det landet; och han begynte lida nt)d;

¹⁵Och gick bort, och gaf sig till en borgare der i landet; och han sände honom till sin afvelsgård, att han skulle sköta hans svin.

¹⁶Då begärade han uppfylla sin buk med draf, der svinen med föddes; och honom gaf ingen.

¹⁷Då besinnade han sig sjelf, och sade: Huru månge mins faders legodränger hafva bröd nog; och jag förgås här i hunger.

¹⁸Jag vill stå upp, och gå till min fader, och säga till honom: Fader, jag hafver syndat i himmelen, och för dig.

¹⁹Jag är icke nu värd kallas din son; gör mig såsom en af dina legodränger.

²⁰Och så stod han upp, och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrå var, såg honom hans fader, och begynte varkunna sig öfver honom, och lopp emot honom, föll honom om halsen, och kysste honom.

²¹Och sonen sade till honom: Fader jag hafver syndat i himmelen, och för dig; och är icke värd härefter kallas din son.

²²Då sade fadren till sina tjenare: Barer fram den yppersta klädningen, och kläder honom deruti; och får honom en ring på hans hand, och skor på hans fötter.

²³Och hafver hit den gödda kalfven, och slagter honom; vi vilje äta, och göra oss glad.

²⁴Ty denne min son var död, och hafver fått lif igen; han var borttappad, och är funnen igen. Och de begynte göra sig glad.

²⁵Men den äldre hans son var ute på markene; och när han kom, och nalkades husena, hörde han sjungas och dansas;

²⁶Och kallade en at sina tjenare, och frågade honom, hvad det var.

²⁷Då sade han till honom: Din broder är kommen; och din fader lät slagta den gödda kalfven, att han hafver honom helbregda igen.

²⁸Då vardt han vred, och ville icke gå in. Då gick hans fader ut, och bad honom.

²⁹Svarade han, och sade till fadren: Si, jag tjenar dig i så mäng år, och hafver aldrig gångit af ditt bud; och du gaf mig aldrig ett kid, att jag måtte göra mig glad med mina vänner.

³⁰Men sedan denne din son kommen är, som sina ägodelar hafver förtärt med skökor, hafver du till honom slagtat den gödda kalfven.

³¹Då sade han till honom: Min son, du äst alltid när mig, och allt det mitt är, det är ditt.

³²Man måste nu glädjas och fröjdas; ty denne din broder var död, och fick lif igen; och var borttappad, och är igenfunnen.

Lukas 15

¹Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom.

²Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.»

³Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:

⁴»Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?

⁵Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.

⁶Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.'

⁷Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.

⁸Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den?

⁹Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.'

¹⁰Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.

¹¹Ytterligare sade han: »En man hade två söner.

¹²Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem.

¹³Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.

¹⁴Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd.

¹⁵Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.

¹⁶Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något.

¹⁷Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger!

¹⁸Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;

¹⁹jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.'

²⁰Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt.

²¹Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'

²²Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter.

²³Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada.

²⁴Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.

²⁵Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.

²⁶Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda.

²⁷Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.'

²⁸Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom.

²⁹Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.

³⁰Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.'

³¹Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt.

³²Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»