Jona 1

¹HErrans ord skedde till Jona, Amitthai son, och sade:

²Upp, och gack in uti den stora staden Nineve, och predika derinne; förty hans ondska är kommen upp för mig.

³Men Jona stod upp, och flydde ifrå Herranom, och wille ut till hafs, och kom neder till Japho; och då han fann ett skepp, som till hafs fara wille, gaf han skepplön, och steg deruti, på det han skulle fara med dem till hafs, ifrå Herranom.

⁴Då lät Herren komma ett stort wäder uppå hafwet, och en stor storm upphof sig på hafwet, så att man mente att skeppet skulle söndergå.

⁵Och skeppmännerna fruktade sig, och ropade hwar och en till sin gud, och kastade de tyg, som i skeppena woro, uti hafwet, att det skulle lättare warda; men Jona war stigen neder i skeppet, låg och sof.

⁶Då gick skepparen till honom, och sade till honom: Hwi sofwer du? Statt upp, åkalla din Gud, att Gud till äfwentyrs wille tänka uppå oss, att wi icke förgås.

⁷Och den ene sade till den andra: Kommer, wi wilje kasta lott, att wi förfara måge, för hwilkens skull oss så illa går. Och då de kastade lotten, råkade det på Jona.

⁸Då sade de till honom: Säg oss, hwarföre går oss så illa? Hwad är din handel, och hwadan äst du kommen? Utaf hwad land äst du, och af hwad folk äst du?

⁹Han sade till dem: Jag är en Ebreer, och fruktar Herran Gud af himmelen, som hafwet och det torra gjort hafwer.

¹⁰Då fruktade männerna storliga, och sade till honom: Hwi hafwer du då detta gjort? Ty de wisste, att han flydde ifrå Herranom; ty han hade sagt dem det.

¹¹Då sade de till honom: Hwad skole wi då göra med dig, på det hafwet måtte oss stilla warda? Ty hafwet gick fast uppå dem.

¹²Han sade till dem: Tager och kaster mig i hafwet, så stillas eder hafwet; ty jag wet, att sådana stor storm öfwer eder kommer för mina skull.

¹³Och männerna rodde, att de måtte åter komma till lands igen; men de kunde intet: ty hafwet gick swårliga uppå dem.

¹⁴Då ropade de till Herran, och sade: Ack! Herre, låt oss icke förgås för denna mansens själs skull, och räkna oss icke oskyldigt blod till; ty du, Herre, gör, såsom dig täckes.

¹⁵Och de togo Jona, och kastade honom i hafwet; då wände hafwet igen af sinom storm.

¹⁶Och männerna fruktade Herran storliga, och gjorde Herranom offer och löfte.

¹⁷

Jona 1

¹Och HERRENS ord kom till Jona, Amittais son; han sade:

²»Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och predika för den; ty deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.»

³Men Jona stod upp och ville fly till Tarsis, undan HERRENS ansikte. Och han for ned till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarsis. Och sedan han hade erlagt betalning för resan, steg han ombord därpå för att fara med till Tarsis, undan HERRENS ansikte.

⁴Men HERREN sände en stark vind ut över havet, så att en stark storm uppstod på havet; och skeppet var nära att krossas.

⁵Då betogos sjömännen av fruktan och ropade var och en till sin gud; och vad löst som fanns i skeppet kastade de i havet för att bereda sig lättnad. Men Jona hade gått ned i det inre av fartyget och låg där i djup sömn.

⁶Då gick skepparen till honom och sade till honom: »Huru kan du sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden tänka på oss, så att vi icke förgås.»

⁷Och folket sade till varandra: »Välan, låt oss kasta lott, så att vi få veta för vems skull denna olycka har kommit över oss.» När de så kastade lott, föll lotten på Jona.

⁸Då sade de till honom: »Säg oss för vems skull denna olycka har kommit över oss. Vad är ditt ärende, och varifrån kommer du? Från vilket land och av vad folk är du?»

⁹Han svarade dem: »Jag är en hebré, och jag dyrkar HERREN, himmelens Gud, som har gjort havet och det torra.»

¹⁰Då betogos männen av stor fruktan och sade till honom: »Vad är det du har gjort!» Ty männen fingo genom det han berättade dem veta att han flydde undan HERRENS ansikte.

¹¹Och de sade till honom: »Vad skola vi göra med dig, så att havet stillar sig för oss?» Ty havet stormade mer och mer.

¹²Då svarade han dem: »Tagen mig och kasten mig i havet, så skall havet stillas för eder; ty jag vet att det är för min skull som denna starka storm har kommit över eder.»

¹³Och männen strävade med all makt att komma tillbaka till land, men de kunde icke; ty havet stormade mer och mer emot dem.

¹⁴Då ropade de till HERREN och sade: »Ack HERRE, låt oss icke förgås för denne mans själs skull, och låt icke oskyldigt blod komma över oss. Ty du, HERRE, har gjort såsom dig täckes.»

¹⁵Därefter togo de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri.

¹⁶Och männen betogos av stor fruktan för HERREN, och de offrade slaktoffer åt HERREN och gjorde löften.