Daniel 4

¹Jag NebucadNezar, då jag god ro hade i mitt hus, och allt wäl tilstod i mitt palats;

²Såg en dröm, och wardt förskräckt; och de tankar, som jag i mine säng hade, öfwer synena, som jag sett hade, bedröfwade mig.

³Och jag befallte, at alle de wise i Babel skulle komma up för mig, at de måtte säga mig, hwad drömen betydde.

⁴Då hade man fram de stjernokikare, wisa, Chaldeer och spåmän, och jag förtälde drömen för dem; men de kunde intet säga mig, hwad han betydde:

⁵Intil dess Daniel, på det sista, kom för mig, hwilken Beltesazar kallas, efter mins guds namn, den de helga gudars anda hafwer; och jag förtälde för honom drömen:

⁶Beltesazar, du öfwerste ibland de stjernokikare, jag wet, at du hafwer de helga andars anda, och dig är intet fördoldt; säg mig mins dröms syn, den jag sett hafwer, och hwad han betyder.

⁷Så är detta synen, som jag såg i mine säng: si, et trä stod midt i landet; det war ganska högt,

⁸Stort och tjockt; dess högd räckte up i himmelen, och utwidgade sig allt intil landsens ända;

⁹Dess qwistar woro dägelige, och båro mycken frukt, der alle af äta kunde; all djur i markene funno skugga under thy, och foglarna under himmelen satte sig på dess qwistar, och allt kött hade sin födo deraf.

¹⁰Och jag såg en syn i mine säng, och si, en helig wäktare kom neder af himmelen;

¹¹Han ropade öfwerljudt, och sade alltså: Hugger trät omkull, och hugger bort qwistarna, och rifwer bort löfwet, och förströr dess frukt, så at djuren, som derunder ligga, löpa sin wäg, och foglarna flyga bort af dess qwistar:

¹²Dock, låter stubban blifwa i jordene med rötterna; men han skall gå in i jern- och kopparkädjor i gräset på markene, han skall ligga under himmelens dagg, och warda wåt, och skall föda sig ibland djuren af gräset på jordene.

¹³Och det menniskliga hjertat skall warda ifrå honom taget, och et wilddjurs hjerta gifwas honom igen, til dess at sju tider framgångne äro öfwer honom.

¹⁴Detta är beslutit i wäktarenas råd, och i de heligas tal rådslagit; på det de som lefwa, måga känna, at den Högste hafwer magt öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han will, och uphöjer de förnedrada dertil.

¹⁵Sådana dröm hafwer jag, Konung NebucadNezar, sett; men du Beltesazar, säg hwad han betyder; ty alle de wise, som i mitt rike äro, kunna icke säga mig hwad han betyder; men du kant det wäl; ty de helga gudars ande är i dig.

¹⁶Då wardt Daniel, den ock Beltesazar het, häpen deröfwer, wid en tima långt, och hans tankar bedröfwade honom; men Konungen sade: Beltesazar, låt icke drömen och hans uttydning bedröfwa dig. Då hof Beltesazar up, och sade: Ack! min Herre, at denne drömen gulle dina fiendar uppå, och hans uttydning dina owänner.

¹⁷Trät, som du sågst, at det war stort och tjockt, och dess högd räckte up til himmelen, och utwidgade sig öfwer hela landet;

¹⁸Och dess qwistar dägelige, och dess frukt mycken war, der alle sina födo af hade, och djuren på markene bodde derunder, och himmelens foglar på dess qwistar såto;

¹⁹Det äst du, Konung, som så stor och mägtig äst; ty din magt är stor, och räcker up til himmelen, och ditt wälde sträcker sig intil werldenes ända.

²⁰Men det, at Konungen såg en helig wäktare komma neder af himmelen, och säga: Hugger trät omkull, och förgörer det; dock låter stubban med sina rötter blifwa i jordene; men han skall gå i jern- och kopparkädjor i gräset på markene, och ligga under himmelens dagg, och warda wåter, och föda sig ibland djuren på markene, til dess sju tider öfwer honom framlidne äro;

²¹Detta är uttydningen, Herre Konung, och sådana dens Högstas råd går öfwer min Herra Konungen:

²²Man skall drifwa dig bort ifrå folk, och du måste blifwa med wilddjur på markene, och man skall dig låta äta gräs såsom oxar, och skalt ligga under himmelens dagg, och warda wåter, til dess sju tider öfwer dig framlidne äro; på det du skalt besinna, at den Högse hafwer wåld öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han will.

²³Men det som sagdt är, at man ändå skall låta blifwa stubban af trät med sina rötter qwar: Ditt rike skall blifwa dig, då du känt hafwer magten i himmelen.

²⁴Derföre, Herre Konung, låt mitt råd täckas dig, och går dig lös ifrå dina synder, genom rättfärdighet, och ledig ifrå dina missgerningar, genom wälgerningar emot de fattiga; så hafwer han tålamod med dina synder.

²⁵Allt detta wederfors Konung NebucadNezar.

²⁶Ty efter tolf månader, då Konungen gick på Konungsborgene i Babel;

²⁷Hof han up, och sade: Detta är den store Babel, som jag upbygt hafwer til et Konungs hus, genom mina stora magt, mine härlighet til äro.

²⁸Förr än Konungen dessa orden uttalat hade, kom en röst af himmelen: Dig, Konung NebucadNezar, ware sagdt: Ditt rike skall dig aftaget warda;

²⁹Och man skall drifwa dig bort ifrå ditt folk, och du skalt blifwa med wilddjur, som på markene gå; gräs skall man dig äta låta såsom oxar, til dess sju tider öfwer dig framlidne äro; på det du skalt förnimma, at den Högse hafwer wåld öfwer menniskors rike, och gifwer dem hwem han will.

³⁰I samma stund wardt ordet fullkomnadt öfwer NebucadNezar, så at han wardt bortdrifwen ifrå folk, och han åt gräs såsom oxar, och hans lekamen låg under himmelens dagg, och wardt wåter, til dess hans hår wäxte såsom örnafjädrar, och hans naglar wordo såsom foglaklor.

³¹Efter den tiden hof jag, NebucadNezar, up min ögon til himmelen, och kom åter til sinne igen, och lofwade den Högsta; jag prisade och ärade honom, som lefwer ewinnerliga, hwilkens wälde är ewigt, och hans rike warar slägte ifrå slägte. Emot hwilkom alle de, som på jordene bo, för intet räknas; Han gör allt såsom han will, både med krafterna i himmelen, och med dem som bo på jordene; och ingen kan stå hans hand emot, eller säga til honom: Hwad gör du?

³²

³³På samma tid kom jag til sinne igen, och til mina Konungsliga äro, til mina härlighet, och til min skapnad, och mitt Råd och wäldige sökte mig; och när jag wardt åter fast uti mitt rike igen, och fick ännu större härlighet.

³⁴Derföre lofwar jag, NebucadNezar, och ärar och prisar Konungen i himmelen; ty alla hans gerningar äro sanning, och hans wägar äro rätte, och den som stolt är, kan han ödmjuka.

³⁵

³⁶

³⁷

Daniel 4

¹Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och levde lycklig i mitt palats. 2; Då hade jag en dröm som förskräckte mig; jag ängslades genom drömbilder på mitt läger och genom en syn som jag såg.

³Därför gav jag befallning att man skulle hämta alla de vise i Babel till mig, för att de skulle säga mig drömmens uttydning.

⁴Så kommo nu spåmännen, besvärjarna, kaldéerna och stjärntydarna, och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig dess uttydning.

⁵Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet Beltesassar efter min guds namn, och i vilken heliga gudars ande är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda:

⁶»Beltesassar, du som är den överste bland spåmännen, du om vilken jag vet att heliga gudars ande är i dig, och att ingen hemlighet är dig för svår, säg mig vad jag såg i min dröm, och vad den betyder.

⁷Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett träd stå mitt på jorden, och det var mycket högt.

⁸Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt att det räckte upp till himmelen och syntes allt intill jordens ända.

⁹Dess lövverk var skönt, och de bar mycken frukt, så att det hade föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda därav.

¹⁰Vidare såg jag, i den syn jag hade på mitt läger, huru en helig ängel steg ned från himmelen.

¹¹Han ropade med hög röst och sade: 'Huggen ned trädet och skären av dess grenar, riven bort dess lövverk och förströn dess frukt, så att djuren som ligga därunder fara sin väg och fåglarna flyga bort ifrån dess grenar.

¹²Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han vätas och hava sin lott med djuren bland markens örter.

¹³Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en människas, och ett djurs hjärta skall givas åt honom, och sju tider skola så gå fram över honom.

¹⁴Så är det förordnat genom änglarnas rådslut, och så är det befallt om denna sak av de heliga, för att de levande skola besinna att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill, ja, upphöjer den lägste bland människor till att härska över dem.'

¹⁵Sådan var den dröm som jag, konung Nebukadnessar, hade. Och du, Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen av de vise i mitt rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga gudars ande är i dig.»

¹⁶Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund häpen, uppfylld av oroliga tankar. Men konungen tog åter till orda och sade: »Beltesassar, låt icke drömmen och vad den betyder förskräcka dig. Beltesassar svarade och sade: »Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig, och dess betydelse dina fiender!

¹⁷Trädet som du såg, vilket var så stort och väldigt och så högt att det räckte upp till himmelen och syntes över hela jorden,

¹⁸och som hade ett så skönt lövverk och bar mycken frukt, så att det hade föda åt alla, trädet under vilket markens djur bodde, och på vars grenar himmelens fåglar hade sina nästen,

¹⁹det är du själv, o konung, du som har blivit så stor och väldig, du vilkens storhet har vuxit, till dess att den har nått upp till himmelen, och vilkens välde sträcker sig till jordens ända.

²⁰Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen, vilken sade: 'Huggen ned trädet och förstören det; dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor av järn och koppar, bland markens gräs; av himmelens dagg skall han vätas och hava sin lott med markens djur, till dess att sju tider hava gått fram över honom',

²¹detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes rådslut, som har drabbat min herre konungen:

²²Du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas av himmelens dagg; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill.

²³Men att det befalldes att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du skall återfå ditt rike, när du har besinnat att det är himmelen som har makten.

²⁴Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig: gör dig fri ifrån dina synder genom att göra gott, och ifrån dina missgärningar genom att öva barmhärtighet mot de fattiga, om till äventyrs din lycka så kunde bliva beståndande.»

²⁵Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar.

²⁶Tolv månader därefter, när konungen en gång gick omkring på taket av det kungliga palatset i Babel,

²⁷hov han upp sin röst och sade: »Se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!»

²⁸Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen: »Dig, konung Nebukadnessar, vare det sagt: Ditt rike har blivit taget ifrån dig;

²⁹du skall bliva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så gå fram över dig, till dess du besinnar att den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill.»

³⁰I samma stund gick det ordet i fullbordan på Nebukadnessar; han blev utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe, och av himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår växte och blev såsom örnfjädrar, och till dess att hans naglar blevo såsom fågelklor.

³¹Men när tiden var förliden, upplyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever evinnerligen, honom vilkens välde är ett evigt välde, och vilkens rike varar från släkte till släkte,

³²honom mot vilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör vad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: »Vad gör du?»

³³Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick tillbaka min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina rådsherrar och stormän sökte upp mig. Och jag blev åter insatt i mitt rike, och ännu större makt blev mig given.

³⁴Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han ödmjuka.