Apostlagärningarna 2

¹Och då Pingesdagen fullkomnad var, voro de alle endrägteliga tillsammans.

²Och vardt hastigt ett dön af himmelen, såsom ett mägtigt stort väder kommit hade; och uppfyllde allt huset, der de såto.

³Och dem syntes sönderdelada tungor, såsom af eld; och blef sittandes på kvar och en af dem.

⁴Och de vordo alle uppfyllde af den Helga Anda, och begynte till att tala med annor tungomål, efter som Anden gaf dem att tala.

⁵Så voro i Jerusalem boende Judar, gudfruktige män af allahanda folk, som under himmelen är.

⁶Då nu denna rösten skett hade, kom tillsammans mycket folk, och vordo forhäpne; ty de hörde dem tala kvar och en med sitt eget mål;

⁷Och vordo alle förskräckte, och förundrade sig, sägande emellan sig: Si, äro icke alle desse, som tala, Galileiske?

⁸Huru höre vi då hvar och en sitt tungomål, der vi uti födde are?

⁹Parther och Meder, och Elamiter, och de som bo uti Mesopotamien, och i Judeen, och Cappadocien, Ponto och Asien;

¹⁰Phrygien och Pamphylien, Egypten, och i de Libye landsändar vid Cyrenen, och de utländningar af Rom;

¹¹Judar och Proselyter, Creter och Araber; vi höre dem med våra tungor tala Guds dråpeliga verk.

¹²Och förskräckte de sig alle, och förundrade sig, sägande emellan sig: Hvad månn detta vilja vara?

¹³Och somlige gjorde gack af dem, och sade: Desse äro fulle med sött vin.

¹⁴Då stod Petrus upp, med de ellofva, och hof upp sin röst, och talade till dem: I Judiske män, och I alle som bon i Jerusalem; detta skall eder vetterligit vara, och anammer min ord uti edor öron;

¹⁵Ty desse äro icke druckne, såsom I menen; efter det är tredje timmen på dagen;

¹⁶Utan det är det som sagdt är genom Propheten Joel:.

¹⁷Och det skall ske uti de yttersta dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta af minom Anda öfver allt kött; och edre söner och edra döttrar skola prophetera; och edre ynglingar skola se syner, och edre äldste skola drömma drömmar.

¹⁸Och öfver mina tjenare, och öfver mina tjenarinnor skall jag i de dagar utgjuta af minom Anda; och de skola prophetera.

¹⁹Och jag skall gifva under ofvan i himmelen, och tecken neder på jordene; blod och eld, och rökdamb.

²⁰Solen skall vändas i mörker, och månen i blod, förr än den store och uppenbarlige Herrans dag kommer.

²¹Och skall ske, att hvar och en som åkallar Herrans Namn, han skall blifva salig.

²²I män af Israel, hörer dessa orden: Jesum af Nazareth, den man, som när eder af Gudi bevisad är, med krafter, och under, och tecken, som Gud hafver gjort genom honom ibland eder; såsom I ock sjelfve veten.

²³Honom, efter han af Guds betänkta råd och försyn utgifven var, hafven I tagit genom onda mäns händer, korsfäst och dödat.

²⁴Den hafver Gud uppväckt, och lossat dödsens sveda; efter omöjeligit var, att han skulle behållas af honom.

²⁵Ty David säger om honom: Jag hafver alltid föresatt Herran för min ögon; ty han är mig på högra handene, att jag icke skall rörd varda.

²⁶Fördenskull är mitt hjerta gladt, och min tunga fröjdar sig; skall också mitt kött hvilas i förhoppning.

²⁷Ty du öfvergifver icke mina själ i helvete, och tillstäder icke att din Helige skall se förgängelse.

²⁸Du hafver mig kungjort lifsens vägar; du skall uppfylla mig med fröjd för ditt ansigte.

²⁹I män och bröder, man må fritt tala med eder om den Patriarchen David; han är död och begrafven, och hans graf är när oss intill denna dag.

³⁰Efter han nu var en Prophet, och visste att Gud hade lofvat honom med en ed, att han af hans länds frukt skulle efter köttet uppväcka Christum, till att sitta på hans säte;

³¹Såg han det framföreåt, och talade om Christi uppståndelse, att hans själ icke är öfvergifven uti helvete; icke heller hans kött hafver sett förgängelse.

³²Denna Jesum hafver Gud uppväckt, der vi alle vittne till äro.

³³Medan han nu med Guds högra hand upphöjd är, och löfte fått hafver af Fadrenom om den Helga Anda, hafver han utgjutit detta I nu sen och hören.

³⁴Ty icke hafver David uppfarit i himmelen; men han säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;

³⁵Tilldess jag nedlägger dina ovänner dig till en fotapall.

³⁶Så skall nu hela Israels hus veta förvisso, att denna Jesum, som I korsfäst hafven, hafver Gud gjort till en Herra och Christ.

³⁷Då de detta hörde, fingo de ett styng i hjertat; och sade till Petrum, och till de andra Apostlarna: I män och bröder, hvad skole vi göra?

³⁸Sade Petrus till dem: Görer bättring, och hvar och en af eder låte sig döpa i Jesu Christi Namn, till syndernas förlåtelse; och I skolen undfå den Helga Andas gåfvo.

³⁹Ty eder är löftet gjordt, och edrom barnom, och allom dem som fjerran äro, hvilka Herren, vår Gud, härtill kallandes varder.

⁴⁰Betygade han ock med mång annor ord, och förmanade dem, sågandes: Låter hjelpa eder ifrå detta onda slägtet.

⁴¹De som då gerna anammade hans tal, de läto sig döpa; och kommo till hopen, på den dagen, vid tretusend själar.

⁴²Och blefvo de stadigt ståndande uti Apostlarnas lärdom, och i delaktighet, och i bröds brytelse, och i böner.

⁴³Och en fruktan kom uppå hvarjo och ena själ; och mång under och tecken gjordes af Apostlarna.

⁴⁴Och alle de, som trodde, voro tillsammans, och hade all ting menlig.

⁴⁵Sina ägodelar och håfvor sålde de, och delade dem med alla, såsom hvar och en behöfde.

⁴⁶Och hvar dag voro de stadigt och endrägteliga i templet; och bröto bröd här och der i husen, ätandes med h varannan i fröjd; och lofvade Gud i deras hjertans enfaldighet.

⁴⁷Och de hade ynnest när allt folket. Och Herren förökade hvar dag församlingen med dem som salige vordo.

Apostlagärningarna 2

¹När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra.

²Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade dragit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto.

³Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem.

⁴Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.

⁵Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen.

⁶Och när dånet hördes, församlade sig hela hopen, och en stor rörelse uppstod, ty var och en hörde sitt eget tungomål talas av dem.

⁷Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: »Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala?

⁸Huru kommer det då till, att var och en av oss hör sitt eget modersmål talas?

⁹Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må hava vårt hem i Mesopotamien eller Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller provinsen Asien,

¹⁰i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller i Libyens bygder, åt Cyrene till, eller vara hitflyttade främlingar från Rom,

¹¹vi må vara judar eller proselyter, kretenser eller araber, alla höra vi dem på våra egna tungomål tala om Guds väldiga gärningar.»

¹²Så uppfylldes de alla av häpnad och visste icke vad de skulle tänka. Och de sade, den ene till den andre: »Vad kan detta betyda?»

¹³Men somliga drevo gäck med dem och sade: »De äro fulla av sött vin.»

¹⁴Då trädde Petrus fram, jämte de elva, och hov upp sin röst och talade till dem: »I judiske män och I alla Jerusalems invånare, detta mån I veta, och lyssnen nu till mina ord:

¹⁵Det är icke så som I menen, att dessa äro druckna; det är ju blott tredje timmen på dagen.

¹⁶Nej, här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel:

¹⁷'Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar;

¹⁸ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skola profetera.

¹⁹Och jag skall låta undertecken synas uppe på himmelen och tecken nere på jorden: blod och eld och rökmoln.

²⁰Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och härliga.

²¹Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.'

²²I män av Israel, hören dessa ord: Jesus från Nasaret, en man som inför eder fick vittnesbörd av Gud genom kraftgärningar och under och tecken, vilka Gud genom honom gjorde bland eder, såsom I själva veten,

²³denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda.

²⁴Men Gud gjorde en ände på dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det icke var möjligt att han skulle kunna behållas av döden.

²⁵Ty David säger med tanke på honom: 'Jag har haft Herren för mina ögon alltid, ja, han är på min högra sida, för att jag icke skall vackla.

²⁶Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min tunga fröjdar sig, och jämväl min kropp får vila med en förhoppning:

²⁷den, att du icke skall lämna min själ åt dödsriket och icke låta din Helige se förgängelse.

²⁸Du har kungjort mig livets vägar; du skall uppfylla mig med glädje inför ditt ansikte.'

²⁹Mina bröder, jag kan väl fritt säga till eder om vår stamfader David att han är både död och begraven; hans grav finnes ju ibland oss ännu i dag.

³⁰Men eftersom han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat honom att 'av hans livs frukt sätta en konung på hans tron',

³¹därför förutsåg han att Messias skulle uppstå, och talade därom och sade att Messias icke skulle lämnas åt dödsriket, och att hans kropp icke skulle se förgängelse.

³²Denne -- Jesus -- har nu Gud låtit uppstå; därom kunna vi alla vittna.

³³Och sedan han genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern undfått den utlovade helige Anden, har han utgjutit vad I här sen och hören.

³⁴Ty icke har David farit upp till himmelen; fastmer säger han själv: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,

³⁵till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.

³⁶Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och till Messias.»

³⁷När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola vi göra?»

³⁸Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.

³⁹Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.»

⁴⁰Också med många andra ord bad och förmanade han dem, i det han sade: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.»

⁴¹De som då togo emot hans ort läto döpa sig; och så ökades församlingen på den dagen med vid pass tre tusen personer.

⁴²Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

⁴³Och fruktan kom över var och en; och många under och tecken gjordes genom apostlarna.

⁴⁴Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt;

⁴⁵de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde.

⁴⁶Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud.

⁴⁷Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.