Uppenbarelseboken 19

¹Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i himmelen, som sade »Halleluja! Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud.

²Ty rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.»

³Och åter sade de: »Halleluja!» Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter!

⁴Och de tjugufyra äldste och de fyra väsendena föllo ned och tillbådo Gud, som satt på tronen; de sade: »Amen! Halleluja!»

⁵Och från tronen utgick en röst, som sade: »Loven vår Gud, alla I hans tjänare, I som frukten honom, både små och stora.»

⁶Och jag hörde likasom röster av en stor skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: »Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung.

⁷Låtom oss glädjas och fröjda oss och giva honom äran; ty tiden är inne för Lammets bröllop, och dess brud har gjort sig redo.

⁸Och åt henne har blivit givet att kläda sig i fint linne, skinande och rent.» Det fina linnet är de heligas rättfärdighet.

⁹Och han sade till mig: »Skriv: Saliga äro de som äro bjudna till Lammets bröllopsmåltid.» Ytterligare sade han till mig: »Dessa ord äro sanna Guds ord.»

¹⁰Och jag föll ned för hans fötter för att tillbedja honom, men han sade till mig: »Gör icke så. Jag är din medtjänare och dina bröders, deras som hava Jesu vittnesbörd. Gud skall du tillbedja. Ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.»

¹¹Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och mannen som satt på den heter »Trofast och sannfärdig», och han dömer och strider i rättfärdighet.

¹²Hans ögon voro såsom eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor och hade ett namn där skrivet, som ingen känner utom han själv.

¹³Och han var klädd i en mantel som var doppad i blod; och det namn han har fått är »Guds Ord».

¹⁴Och honom följde, på vita hästar, de himmelska härskarorna, klädda i fint linne, vitt och rent.

¹⁵Och från hans mun utgick ett skarpt svärd, varmed han skulle slå folken. Och han skall styra dem med järnspira; och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress.

¹⁶Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: »Konungarnas konung och herrarnas herre.»

¹⁷Och jag såg en ängel stå i solen, och denne ropade med hög röst och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden: »Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud,

¹⁸för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött av hästar och deras ryttare, ja, kött av alla, både fria och trälar, både små och stora.»

¹⁹Och jag såg vilddjuret och konungarna på jorden med sina härskaror, samlade för att utkämpa sin strid mot honom som satt på hästen och mot hans härskara.

²⁰Och vilddjuret blev gripet, därjämte ock den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort de tecken med vilka han hade förvillat dem som hade tagit vilddjurets märke, och dem som hade tillbett dess bild. Båda blevo de levande kastade i eldsjön, som brann med svavel.

²¹Och de andra blevo dräpta med ryttarens svärd, det som utgick från hans mun; och alla fåglar blevo mättade av deras kött.

Uppenbarelseboken 19

¹Sedan hörde jag, såsom en stor röst, af en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja; salighet och pris, ära och kraft, vare Herranom vårom Gudi.

²Ty hans domar äro sanne och rätte; ty han hafver dömt den stora skökan, den med sitt boleri hafver förderfvat jordena; och hafver hämnat sina tjenares blod utu hennes hand.

³Och åter sade de: Halleluja; och röken gick upp af evighet till evighet.

⁴Och de fyra och tjugu äldste, och de fyra djur, föllo neder och tillbådo Gud, som satt på stolen, och sade: Amen, Halleluja.

⁵Och en röst gick af stolen, och sade: Lofver vår Gud, I alle hans tjenare, och I som frukten honom, både små och store.

⁶Och jag hörde ena röst, såsom af en stor skara, och såsom en röst af mycket vatten, och såsom en röst af stor tordön, säga: Halleluja; ty vår Herre, allsmägtig Gud, hafver intagit riket.

⁷Låt oss glädjas och fröjdas, och gifva honom äro; ty Lambsens bröllop är kommet, och dess hustru hafver sig tillredt.

⁸Och henne vardt gifvet att kläda sig uti rent och skinande silke; men silket är helgonens rättfärdighet.

⁹Och han sade till mig: Skrif: Salige äro de, som kallade äro till Lambsens bröllop. Och han sade till mig: Dessa äro sann Guds ord.

¹⁰Och jag föll för hans fötter, att tillbedja honom; och han sade till mig: Se till, att du det icke gör; ty jag är din och dina bröders medtjenare, som Jesu vittnesbörd hafva. Tillbed Gud; ty Jesu vittnesbörd är Propheties Ande.

¹¹Och jag såg himmelen öppen; och si, en hvit häst; och den som satt på honom, han het Trofast och Sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet.

¹²Och hans ögon såsom eldslåge, och på hans hufvud många kronor; och hade ett namn skrifvet, det ingen kände, utan han sjelfver.

¹³Och han var klädd i ett kläde, som med blod bestänkt var; och hans namn heter: Guds Ord;

¹⁴Och honom efterföljde den här, som i himmelen är, med hvita hästar, klädde uti hvitt och rent silke.

¹⁵Och utu hans mun utgick ett skarpt tveeggadt svärd, att han dermed skall slå Hedningarna; och han skall regera dem med jernris; och han trampar allsmägtig Guds grymma vredes vinpräss.

¹⁶Och han hafver på sin kläder, och på sina länd ett namn, skrifvet alltså: Konung öfver alla Konungar, och Herre öfver alla herrar.

¹⁷Och jag såg en Ängel stå i solene, och han ropade med höga röst, och sade till alla foglar, som flugo under himmelen: Kommer, och församlens till den stora Guds Nattvard;

¹⁸Att I skolen äta Konungarnas kött, och höfvitsmännernas kött, och de starkas kött, och hästars kött, och deras som sitta på dem, och allas deras kött, som frie och trälar äro, och både smås och storas.

¹⁹Och jag såg vilddjuret, och jordenes Konungar, och deras härar församlada, till att hålla ena strid med honom, som satt på hästen, och med hans här.

²⁰Och vilddjuret vardt fånget, och med thy den falske Propheten, som tecken gjorde för thy, med hvilko han bedrog dem, som togo vilddjursens vedertecken, och dem som tillbådo dess beläte; desse två vordo lefvande kastade uti en brinnande sjö, som brann med svafvel.

²¹Och de andre vordo dräpne med hans svärd, som satt på hästen, det utu hans mun gick; och alle foglar vordo mättade af hans kött.