Uppenbarelseboken 18

¹Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen; han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.

²Och han ropade med stark röst och sade: »Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.

³Ty av hennes otukts vredesvin hava alla folk druckit; konungarna på jorden hava bedrivit otukt med henne, och köpmännen på jorden hava skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust.»

⁴Och jag hörde en annan röst från himmelen säga: »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.

⁵Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.

⁶Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk vari hon har iskänkt.

⁷Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt hjärta: 'Jag tronar såsom drottning och och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg',

⁸därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud, han som har dömt henne.

⁹Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, när de se röken av hennes brand.

¹⁰De skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina, och skola säga: 'Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har nu din dom kommit.'

¹¹Och köpmännen på jorden gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor som de frakta:

¹²guld och silver, ädla stenar och pärlor, fint linne och purpur, siden och scharlakan, allt slags välluktande trä, alla slags arbeten av elfenben och dyrbaraste trä, av koppar och järn och marmor,

¹³därtill kanel och kostbar salva, rökverk, smörjelse och välluktande harts, vin och olja, fint mjöl och vete, fäkreatur och får, hästar och vagnar, livegna och trälar.

¹⁴De frukter som din själ hade begär till hava försvunnit ifrån dig; allt vad kräsligt och präktigt du hade har gått förlorat för dig och skall aldrig mer bliva funnet.

¹⁵De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån, av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja

¹⁶och skola säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor!

¹⁷I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd.' Och alla skeppare och alla kustfarare och sjömän och alla andra som hava sitt arbete på havet stå långt ifrån;

¹⁸och när de ser röken av hennes brand, ropa de och säga: 'Var fanns den stora stadens like?'

¹⁹Och de strö stoft på sina huvuden och ropa under gråt och sorg och säga: 'Ve, ve dig, du stora stad, genom vars skatter alla de därinne, som hade skepp på havet, blevo rika! I ett ögonblick har den nu blivit förödd.

²⁰Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom över henne och utkrävt vedergällning för eder!»

²¹Och en väldig ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i havet och sade: »Så skall Babylon, den stora staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen.

²²Av harpospelare och sångare, av flöjtblåsare och basunblåsare skall aldrig mer något ljud bliva hört i dig; aldrig mer skall någon konstförfaren man av något slags yrke finnas i dig; bullret av en kvarn skall aldrig mer höras i dig;

²³en lampas sken skall aldrig mer lysa i dig; rop för brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig -- du vars köpmän voro stormän på jorden, du genom vars trolldom alla folk blevo förvillade,

²⁴och i vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.»

Uppenbarelseboken 18

¹Och sedan såg jag en annan Ängel komma neder af himmelen, den stora magt hade; och jorden vardt upplyst af hans klarhet.

²Och han ropade med magt och höga röst, sägandes: Fallen, fallen är den store Babylon, och är vorden djeflaboning, och alla orena andars behåll, och alla orena och ohyggeliga foglars behåll.

³Ty alle Hedningar hafva druckit af vredenes vin, hennes boleris, och Konungarne på jordene hafva bolat med henne, och köpmännerne på jordene äro rike vordne af hennes stora vällust.

⁴Och jag hörde ena andra röst af himmelen, som sade: I mitt folk, går ut ifrå henne, att I icke delaktige varden i hennes synder, och att I icke fån något af hennes plågor;

⁵Ty hennes synder räcka allt upp i himmelen, och Gud hafver dragit till minnes hennes orättfärdigheter.

⁶Betaler henne, såsom hon hafver betalat eder, och görer henne dubbelt efter hennes gerningar; och med samma kalk, som hon hafver inskänkt eder, inskänker henne dubbelt.

⁷Så mycket hon sig hafver härliga hållit och i vällust varit, så mycket inskänker henne pino och gråt; ty hon säger i sitt hjerta: Jag sitter och är en Drottning, och icke enka, och hafver ingen sorg.

⁸Derföre skola hennes plågor komma på en dag, död, gråt, och hunger; och hon skall varda uppbränd i eld; ty Herren Gud är stark, som henne döma skall.

⁹Och jordenes Konungar skola gråta henne, och beklaga sig öfver henne, de som med henne bolat, och i vällust lefvat hafva, då de få se röken af hennes brand;

¹⁰Och skola stå långt ifrå, för hennes plågos räddhågas skull, och säga: Ve, ve den store staden Babylon, den starke staden; ty uti en stund är din dom kommen.

¹¹Och köpmännerna på jordene skola gråta och sörja öfver henne, att ingen köper deras varor mer:

¹²Guld, och silfver, och ädla stenar, och perlor, och silke, och purpur, och skarlakan, och allt Thynenträ, och all käril af kosteligit trä, och af koppar, och jern, och marmor,

¹³Och canel, och timian, och salvo, och rökelse, och vin, och oljo, och semlor, och hvete, och boskap, och får, och hästar, och vagnar, och kroppar, och menniskors själar.

¹⁴Och de äple, som din själ begärar, äro bortkomna ifrå dig, och allt det fett och härligit var, är förgånget ifrå dig, och du skall icke nu finnat härefter.

¹⁵Köpmännerna som sådana varor pläga hafva, och äro rike vordne af honom, skola stå långt ifrå, för räddhågas skull af hans plågo, gråta och sörja;

¹⁶Och säga: Ve, ve den stora staden, som med silke, och purpur, och skarlakan beklädd var, och öfvergyld med guld, och ädla stenar, och perlor;

¹⁷Ty uti ene stund äro förödde sådane rikedomar; och alle skeppare, och alle de som på skeppen vistas, och sjömän, och de som till sjös handla, stodo långt ifrå;

¹⁸Och ropade, då de sågo röken af hans brand, sägande: Hvar är dens stora stadsens like?

¹⁹Och de kastade mull på sin hufvud, och ropade, gråtande och sörjande, och sade: Ve, ve den stora staden, i hvilkom alle äro rike vordne, som i hafvet hafva haft sin skepp af hans varor; ty uti en stund är han öde vorden.

²⁰Fröjda dig öfver honom, himmel, och I helige Apostlar, och Propheter; ty Gud hafver dömt edar dom på honom.

²¹Och en stark Ängel tog upp en stor sten som en qvarnsten, och kastade i hafvet, och sade: Med sådana hastighet skall förkastad varda den store staden Babylon, och han skall icke nu mer varda funnen.

²²Och harpares, och sångares, och pipares, och basuners röst skall icke mer hörd varda i dig; och alle handtverksmän, ehvad handtverk det är, skola icke mer varda funne i dig; och qvarnaröst skall icke mer höras i dig.

²³Och ljus och ljusastaka skall icke mer lysa i dig; och brudgummes och bruds röst skall icke mer hörd varda i dig; ty dine köpmän voro Förstar på jordene; ty i dinom trolldom hafva alle Hedningar ville farit;

²⁴Och i honom vardt funnen Propheternas och helgonens blod, och allas deras som dräpne äro på jordene.