Matteus 10

¹Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.

²Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder;

³Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus;

⁴Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

⁵Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade: »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad,

⁶utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

⁷Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.'

⁸Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.

⁹Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,

¹⁰icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.

¹¹Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten.

¹²Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.

¹³Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.

¹⁴Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.

¹⁵Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

¹⁶Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.

¹⁷Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;

¹⁸och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.

¹⁹Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.

²⁰Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.

²¹Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.

²²Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. --

²³När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.

²⁴Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.

²⁵Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!

²⁶Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.

²⁷Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.

²⁸Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --

²⁹Säljas icke två sparvar för en skärv[1]? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.

³⁰Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.

³¹Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.

³²Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.

³³Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.

³⁴I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.

³⁵Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,

³⁶och envar får sitt eget husfolk till fiender'.

³⁷Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;

³⁸och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.

³⁹Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --

⁴⁰Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.

⁴¹Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.

⁴²Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.» [1] Se Skärv i Ordförklaringarna.

Matteus 10

¹Och han kallade sina tolf Lärjungar til sig, och gaf dem magt öfwer de orena andar, at de skulle driwa dem ut, och bota allahanda sjukdom och allahanda krankhet.

²Men dessa äro de tolf Apostlars namn: Den förste, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder: Jacobus, Zebedei son, och Johannes, hans broder;

³Philippus och Bartholomeus: Thomas och Mattheus, som hade warit en Publican: Jacobus, Alphei son, och Lebbeus, med det wedernamnet Thaddeus:

⁴Simon af Cana, och Judas Ischarioth, den ock förrådde honom.

⁵Dessa tolf sände JEsus ut, och böd dem, och sade: Går icke på Hedningarnas wäg, och går icke i de Samariters städer;

⁶Utan går häldre til de borttappade får af Israels hus.

⁷Men går, och prediker, och säger: Himmelriket är kommet hardt när.

⁸Görer de sjuka helbregda, de spitelska rena; reser up de döda; utdrifwer djeflar: I hafwen fått förgäfwes, så skolen I ock gifwa förgäfwes.

⁹Hafwer icke guld, icke heller silfwer, icke heller penningar i edra pungar:

¹⁰Och inga wägskräppo, och icke twå kjortlar, icke skor, och ingen staf; ty arbetaren är wärd sin mat.

¹¹Men hwar I gån in uti en stad, eller by, så bespörjer, om der någor inne är, som dess wärdig är; och blifwer der, tilldess I dragen dädan.

¹²Men när I gån in i et hus, så helser det.

¹³Och är det så, at det huset är wärdigt, så kommer edar frid öfwer det; är det ock icke wärdigt, så kommer edar frid til eder igen.

¹⁴Och der som ingen anammar eder, eller hörer edor ord, så går utaf det huset eller staden, och skudder stoftet utaf edra fötter.

¹⁵Sannerliga säger jag eder: Sodome och Gomorre land warder drägeligare på domedag, än dem stadenom.

¹⁶Si, jag sänder eder såsom får ibland ulfwar; warer fördenskull snälle såsom ormar, och enfaldige som dufwor.

¹⁷Men wakter eder för menniskomen; ty de skola öfwerantwarda eder på sin Rådhus, och uti deras Synagogor skola de hudflänga eder.

¹⁸Och I skolen warda framdragne för Förstar och Konungar, för mina skull, til wittnesbörd öfwer dem, och öfwer Hedningarna.

¹⁹Och när som de nu öfwerantwarda eder, så warer icke bekymrade, huru eller hwad I skolen tala; ty det skall eder gifwas i samma stundene, hwad I tala skolen;

²⁰Förty det ären icke I, som talen, utan det är edar Faders Ande, som talar i eder.

²¹Den ene brodren skall öfwerantwarda den andra til döden, och fadren sonen; och barnen skola sätta sig up emot föräldrarna, och dräpa dem.

²²Och I skolen warda hatade af allom, för mitt Namns skull; men hwilken som står fast uti ändan, han skall blifwa salig.

²³När de förfölja eder i den ena staden, så flyr til den andra. Sannerliga säger jag eder: I skolen icke hafwa orkat fara omkring alla Israels städer, förr än menniskones Son kommer.

²⁴Lärjungen är icke öfwer mästaren; och icke heller tjenaren öfwer sin herra.

²⁵Det är Lärjunganom nog, at han är såsom hans mästare, och tjenarenom, at han är såsom hans herre. Hafwa de kallat husbonden Beelzebub, huru mycket mer skolade så kalla hans husfolk?

²⁶Rädens fördenskull intet för dem; ty det är intet fördoldt, som icke skall warda uppenbaradt; och intet lönligit, som icke skall blifwa wetterligit.

²⁷Hwad jag säger eder i mörkret, det säger i ljuset; och hwad som sägs edar i örat, det prediker på taken.

²⁸Och rädens icke för dem, som dräpa kroppen, och hafwa dock icke magt at dräpa själena; utan rädens mer honom, som kan förderfwa både själ och kropp i helwete.

²⁹Säljas icke twå sparfwar för en skärf? Och en af dem faller icke på jordena, edar Fader förutan.

³⁰Äro ock edor hufwndhår all räknad.

³¹Derföre skolen I icke rädas: I ären ju mer wärde än månge sparfwar.

³²Derföre, hwar och en som mig bekänner för menniskom, honom will jag ock bekänna för min Fader, som är i himmelen.

³³Men den som mig wedersakar för menniskom, honom skall jag ock wedersaka för min Fader, som är i himmelen.

³⁴I skolen icke mena, at jag är kommen til at sända frid på jordena; jag är icke kommen til at sända frid, utan swärdet.

³⁵Ty jag är kommen til at göra menniskona skiljaktiga mot sin fader, och dottrena mot sina moder, och sonahustruna mot sina swäro;

³⁶Och menniskones eget husfolk warda hennes fiender.

³⁷Hwilken som älskar fader och moder mer än mig, han är mig icke wärd; och hwilken som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke wärd.

³⁸Och hwilken som icke tager sitt kors på sig, och följer mig, han är mig icke wärd.

³⁹Hwilken som finner sitt lif, han skall borttappa det; och hwilken som borttappar sitt lif, för mina skull, han skall finna det.

⁴⁰Hwilken som eder anammar, han anammar mig; och hwilken som mig anammar, han anammar honom som mig sändt hafwer.

⁴¹Hwilken som anammar en Prophet, i ens Prophets namn, han skall få ens Prophets lön; och hwilken som anammar en rättfärdig, i ens rättfärdigs namn, han skall få ens rättfärdigs lön.

⁴²Och hwilken som gifwer enom af dessa minsta en bägare kallt watn dricka allenast, i ens Lärjunges namn, sannerliga säger jag eder, det skall icke blifwa honom olönt.