Markus 5

¹Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.

²Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;

³han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;

⁴ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.

⁵Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.

⁶När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom

⁷och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»

⁸Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»

⁹Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»

¹⁰Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.

¹¹Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.

¹²Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»

¹³Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.

¹⁴Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.

¹⁵När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

¹⁶Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.

¹⁷Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.

¹⁸När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.

¹⁹Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»

²⁰Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

²¹Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.

²²Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter

²³och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»

²⁴Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

²⁵Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

²⁶och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.

²⁷Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.

²⁸Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»

²⁹Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

³⁰Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»

³¹Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»

³²Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.

³³Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.

³⁴Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

³⁵Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»

³⁶Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

³⁷Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.

³⁸Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.

³⁹Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»

⁴⁰Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.

⁴¹Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).

⁴²Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.

⁴³Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

Markus 5

¹Så kommo de öfwer hafwet, in i de Gadareners engd. Så kommo de öfwer hafwet, in i de Gadareners engd.

²Och strax han steg utur skeppet, lopp emot honom, utur grifter, en man besatt med den orena andan: Och strax han steg utur skeppet, lopp emot honom, utur grifter, en man besatt med den orena andan:

³Den der plägade bo uti grifter; och ingen kunde honom binda med kädjor. Den der plägade bo uti grifter; och ingen kunde honom binda med kädjor.

⁴Förty han hade många resor warit bunden med fjättrar och kädjor, och kädjorna woro sletna af honom, och fjättrarne sönderslagne: Och ingen kunde späka honom. Förty han hade många resor warit bunden med fjättrar och kädjor, och kädjorna woro sletna af honom, och fjättrarne sönderslagne: Och ingen kunde späka honom.

⁵Och han war alltid dag och natt på bergen, och i grifterna, ropade, och slog sig sjelf med stenar. Och han war alltid dag och natt på bergen, och i grifterna, ropade, och slog sig sjelf med stenar.

⁶Då han nu såg JEsum fjerran ifrå sig, lopp han til, och föll neder för honom: Då han nu såg JEsum fjerran ifrå sig, lopp han til, och föll neder för honom:

⁷Och ropade med höga röst, och sade: Hwad hafwer jag med dig göra, JEsu, den högstas Guds Son? Jag beswär dig wid Gud, at du icke qwäl mig. Och ropade med höga röst, och sade: Hwad hafwer jag med dig göra, JEsu, den högstas Guds Son? Jag beswär dig wid Gud, at du icke qwäl mig.

⁸Då sade han til honom: Far ut af menniskone, du orene ande. Då sade han til honom: Far ut af menniskone, du orene ande.

⁹Och sporde han honom: Hwad är ditt namn? Swarade han, och sade: Legio är mitt namn; förty wi äre månge. Och sporde han honom: Hwad är ditt namn? Swarade han, och sade: Legio är mitt namn; förty wi äre månge.

¹⁰Och han bad honom storliga, at han icke skulle drifwa honom bort utur den engden. Och han bad honom storliga, at han icke skulle drifwa honom bort utur den engden.

¹¹Och der war wid bergen en stor swinahjord, den der gick och födde sig. Och der war wid bergen en stor swinahjord, den der gick och födde sig.

¹²Och djeflarne bådo honom alle, sägande: Sänd oss i swinen, at wi må fara in uti dem. Och djeflarne bådo honom alle, sägande: Sänd oss i swinen, at wi må fara in uti dem.

¹³Och JEsus tilstadde dem det strax. Och de orene andar drogo strax ut, och foro in uti swinen; och hjorden brådstörte sig i hafwet; och de woro wid tutusend, och wordo fördränkte i hafwet. Och JEsus tilstadde dem det strax. Och de orene andar drogo strax ut, och foro in uti swinen; och hjorden brådstörte sig i hafwet; och de woro wid tutusend, och wordo fördränkte i hafwet.

¹⁴Men de, som skötte swinen flydde, och förkunnade det in i staden, och på bygdene; och de gingo ut til at se hwad skedt war. Men de, som skötte swinen flydde, och förkunnade det in i staden, och på bygdene; och de gingo ut til at se hwad skedt war.

¹⁵Och kommo til JEsum, och sågo honom, som hade besatt warit, och haft Legionen, sittande kläddan, och wid sin skäl; och wordo förfärade. Och kommo til JEsum, och sågo honom, som hade besatt warit, och haft Legionen, sittande kläddan, och wid sin skäl; och wordo förfärade.

¹⁶Och de som det sett hade, förtäljde dem hwad den besatta wederfarit war, och om swinen. Och de som det sett hade, förtäljde dem hwad den besatta wederfarit war, och om swinen.

¹⁷Och de begynte bedja honom, at han skulle draga utur deras engd. Och de begynte bedja honom, at han skulle draga utur deras engd.

¹⁸Och då han war stigen til skepps, bad honom den som hade besatt warit, at han måtte wara när honom; Och då han war stigen til skepps, bad honom den som hade besatt warit, at han måtte wara när honom;

¹⁹Men JEsus tilstadde det icke, utan sade til honom: Gack dina färde uti ditt hus til dina, och förkunna dem, huru stor ting HERren hafwer gjort med dig, och hafwer miskundat sig öfwer dig. Men JEsus tilstadde det icke, utan sade til honom: Gack dina färde uti ditt hus til dina, och förkunna dem, huru stor ting HERren hafwer gjort med dig, och hafwer miskundat sig öfwer dig.

²⁰Och han gick sina färde, och begynte förkunna uti de tio städer, huru stor ting JEsus med honom gjort hade. Och alle förundrade sig. Och han gick sina färde, och begynte förkunna uti de tio städer, huru stor ting JEsus med honom gjort hade. Och alle förundrade sig.

²¹Och då JEsus war öfwerfaren igen med skeppet, församlades til honom mycket folk; och war wid hafwet. Och då JEsus war öfwerfaren igen med skeppet, församlades til honom mycket folk; och war wid hafwet.

²²Och si, der kom en af Synagogones Öfwerstar, benämnd Jairus; och då han fick se honom, föll han ned för hans fötter; Och si, der kom en af Synagogones Öfwerstar, benämnd Jairus; och då han fick se honom, föll han ned för hans fötter;

²³Och bad honom storliga, och sade: Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig, at du kommer, och lägger händer på henne, at hon måtte wederfås, och lefwa. Och bad honom storliga, och sade: Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig, at du kommer, och lägger händer på henne, at hon måtte wederfås, och lefwa.

²⁴Och han gick med honom: Och honom följde mycket folk, och de trängde honom. Och han gick med honom: Och honom följde mycket folk, och de trängde honom.

²⁵Och der war en qwinna, som hade haft blodgång i tolf år. Och der war en qwinna, som hade haft blodgång i tolf år.

²⁶Och hade mycket lidit af mångom läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och hade dock ingen hjelp förnummit; utan det wardt heldre wärre med henne. Och hade mycket lidit af mångom läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och hade dock ingen hjelp förnummit; utan det wardt heldre wärre med henne.

²⁷Då hon hörde om JEsu, kom hon ibland folket bak efter, och tog på hans kläder; Då hon hörde om JEsu, kom hon ibland folket bak efter, och tog på hans kläder;

²⁸Ty hon sade: Kunde jag åtminstone taga på hans kläder, då worde jag helbregda. Ty hon sade: Kunde jag åtminstone taga på hans kläder, då worde jag helbregda.

²⁹Och strax förtorkades hennes blods källa; och hon kände det i kroppen, at hon botad war utaf den plågon. Och strax förtorkades hennes blods källa; och hon kände det i kroppen, at hon botad war utaf den plågon.

³⁰Och JEsus kändet strax i sig sjelf, at kraft utgången war af honom; och wände sig om ibland folket, och sade: Ho kom wid min kläder? Och JEsus kändet strax i sig sjelf, at kraft utgången war af honom; och wände sig om ibland folket, och sade: Ho kom wid min kläder?

³¹Och hans Lärjungar sade til honom: Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor, och du säger: Ho kom wid mig? Och hans Lärjungar sade til honom: Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor, och du säger: Ho kom wid mig?

³²Och han såg omkring efter henne, som det gjort hade. Och han såg omkring efter henne, som det gjort hade.

³³Men qwinnan fruktade och bäfwade; ty hon wisste, hwad med henne skedt war; och kom, och föll neder för honom, och sade honom alla sanningena. Men qwinnan fruktade och bäfwade; ty hon wisste, hwad med henne skedt war; och kom, och föll neder för honom, och sade honom alla sanningena.

³⁴Då sade han til henne: Dotter, din tro hafwer gjort dig helbregda: gack med frid, och war helbregda af dine plågo. Då sade han til henne: Dotter, din tro hafwer gjort dig helbregda: gack med frid, och war helbregda af dine plågo.

³⁵Vid han ännu talade, kommo någre ifrå Synagogones Öfwersta, och sade: Din dotter är död; hwi gör du Mästaren yttermera omak? Vid han ännu talade, kommo någre ifrå Synagogones Öfwersta, och sade: Din dotter är död; hwi gör du Mästaren yttermera omak?

³⁶Men strax JEsus hörde talet som sades, sade han til Synagogones Öfwersta: Frukta dig intet; allenast tro. Men strax JEsus hörde talet som sades, sade han til Synagogones Öfwersta: Frukta dig intet; allenast tro.

³⁷Och han tilstadde icke, at honom någor följa skulle, förutan Petrus och Jacobus, och Johannes, Jacobi broder. Och han tilstadde icke, at honom någor följa skulle, förutan Petrus och Jacobus, och Johannes, Jacobi broder.

³⁸Och så kom han i Synagogones Öfwerstas hus, och fick se sorlet, och dem som mycket sörjde och greto. Och så kom han i Synagogones Öfwerstas hus, och fick se sorlet, och dem som mycket sörjde och greto.

³⁹Och han gick in, och sade til dem: Hwad sorlen I, och gråten? Pigan är icke död; men hon sofwer. Och han gick in, och sade til dem: Hwad sorlen I, och gråten? Pigan är icke död; men hon sofwer.

⁴⁰Och de gjorde gäck af honom. Då dref han alla ut, och tog med sig pigones fader och moder, och dem som med honom woro, och gick in der pigan låg. Och de gjorde gäck af honom. Då dref han alla ut, och tog med sig pigones fader och moder, och dem som med honom woro, och gick in der pigan låg.

⁴¹Och fattade pigona wid handena, sägande til henne: Talitha kumi; det uttydes: Piga, jag säger dig, statt up. Och fattade pigona wid handena, sägande til henne: Talitha kumi; det uttydes: Piga, jag säger dig, statt up.

⁴²Och strax stod pigan up, och gick; och hon war wid tolf år gammal. Och de wordo öfwermåtton förskräckte. Och strax stod pigan up, och gick; och hon war wid tolf år gammal. Och de wordo öfwermåtton förskräckte.

⁴³Och han förböd dem strängeliga, at ingen skulle det weta; och böd gifwa henne äta. Och han förböd dem strängeliga, at ingen skulle det weta; och böd gifwa henne äta.