Markus 3

¹Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.

²Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

³Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»

⁴Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.

⁵Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --

⁶Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

⁷Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.

⁸Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.

⁹Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.

¹⁰Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

¹¹Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

¹²Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

¹³Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.

¹⁴Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,

¹⁵och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

¹⁶Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;

¹⁷vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

¹⁸vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren

¹⁹och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

²⁰Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.

²¹Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

²²Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

²³Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

²⁴Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;

²⁵och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.

²⁶Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --

²⁷Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

²⁸Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;

²⁹men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

³⁰De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

³¹Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

³²Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»

³³Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»

³⁴Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

³⁵Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

Markus 3

¹Och han gick åter in uti Synagogon; och der war en man, som hade ena bortwisnada hand: Och han gick åter in uti Synagogon; och der war en man, som hade ena bortwisnada hand:

²Och de waktade på honom, om han ock skulle bota honom om Sabbathen; på det at de skulle få anklaga honom. Och de waktade på honom, om han ock skulle bota honom om Sabbathen; på det at de skulle få anklaga honom.

³Då sade han til mannen, som den wisna handen hade: Gack hit fram. Då sade han til mannen, som den wisna handen hade: Gack hit fram.

⁴Och sade til dem: Hwilketdera är lofligit, göra wäl om Sabbathen, eller göra illa; Hjelpa lifwet, eller dräpa? Då tigde de. Och sade til dem: Hwilketdera är lofligit, göra wäl om Sabbathen, eller göra illa; Hjelpa lifwet, eller dräpa? Då tigde de.

⁵Då såg han uppå dem med wrede, och förömkade sig öfwer deras hjertas blindhet, och sade til mannen: Räck ut dina hand; och han räckte henne ut; och handen wardt honom färdig igen, såsom den andra. Då såg han uppå dem med wrede, och förömkade sig öfwer deras hjertas blindhet, och sade til mannen: Räck ut dina hand; och han räckte henne ut; och handen wardt honom färdig igen, såsom den andra.

⁶Men de Phariseer gingo ut, och höllo strax råd med de Herodianer, emot honom, huru de kunde förgöra honom. Men de Phariseer gingo ut, och höllo strax råd med de Herodianer, emot honom, huru de kunde förgöra honom.

⁷Men JEsus, med sina Lärjungar, gick afsides bort til hafwet; och honom följde et stort tal folk, utaf Galileen, och utaf Judeen: Men JEsus, med sina Lärjungar, gick afsides bort til hafwet; och honom följde et stort tal folk, utaf Galileen, och utaf Judeen:

⁸Och utaf Jerusalem, och utaf Idumeen, och utaf hinsidon Jordan, och de der bodde wid Tyrus och Sidon, en ganska stor hop folk, som kommo til honom, när de hörde af hans gerningar. Och utaf Jerusalem, och utaf Idumeen, och utaf hinsidon Jordan, och de der bodde wid Tyrus och Sidon, en ganska stor hop folk, som kommo til honom, när de hörde af hans gerningar.

⁹Och sade han til sina Lärjungar, at de skulle fly honom en båt, för folkets skull, at de icke skulle tränga honom. Och sade han til sina Lärjungar, at de skulle fly honom en båt, för folkets skull, at de icke skulle tränga honom.

¹⁰Förty han gjorde många helbregda, så at de öfwerföllo honom, och wille taga på honom, så månge som några plågo hade. Förty han gjorde många helbregda, så at de öfwerföllo honom, och wille taga på honom, så månge som några plågo hade.

¹¹Och de orene andar, när de sågo honom, föllo de neder för honom, och ropade, sägande: Du äst Guds Son. Och de orene andar, när de sågo honom, föllo de neder för honom, och ropade, sägande: Du äst Guds Son.

¹²Och han hotade dem hårdeliga, at de icke skulle uppenbara honom. Och han hotade dem hårdeliga, at de icke skulle uppenbara honom.

¹³Och han steg up på et berg, och kallade til sig, hwilka han wille; och de kommo til honom. Och han steg up på et berg, och kallade til sig, hwilka han wille; och de kommo til honom.

¹⁴Och då skickade han tolf, at de skulle wara med honom, och at han skulle utsända dem til at predika: Och då skickade han tolf, at de skulle wara med honom, och at han skulle utsända dem til at predika:

¹⁵Och at de skulle hafwa magt til at bota sjukdomar och utdrifwa djeflar. Och at de skulle hafwa magt til at bota sjukdomar och utdrifwa djeflar.

¹⁶Och gaf Simon det namnet Petrus. Och gaf Simon det namnet Petrus.

¹⁷Och Jacobus, Zebedei son, Johannes, Jacobs broder, och nämnde dem Boanerges, det är sagdt: Tordöns barn. Och Jacobus, Zebedei son, Johannes, Jacobs broder, och nämnde dem Boanerges, det är sagdt: Tordöns barn.

¹⁸Och Andreas och Philippus, och Bartholomeus, och Matheus, och Thomas, och Jacobus, Alphei son, och Thaddeus, och Simon Cananeus: Och Andreas och Philippus, och Bartholomeus, och Matheus, och Thomas, och Jacobus, Alphei son, och Thaddeus, och Simon Cananeus:

¹⁹Och Judas Ischarioth, den honom ock förrådde. Och Judas Ischarioth, den honom ock förrådde.

²⁰Och de kommo i huset; och folket församlade sig åter, så at de icke tid hade til at äta. Och de kommo i huset; och folket församlade sig åter, så at de icke tid hade til at äta.

²¹Och när de deta hörde, som honom åkomne woro, gingo de ut, och wille taga fatt på honom, och sade: Han kommer ifrå sig. Och när de deta hörde, som honom åkomne woro, gingo de ut, och wille taga fatt på honom, och sade: Han kommer ifrå sig.

²²Men de Skriftlärde, som af Jerusalem nederkomne woro, sade: Han hafwer Beelzebub, och med den öfwersta djefwulen drifwer han djeflar ut. Men de Skriftlärde, som af Jerusalem nederkomne woro, sade: Han hafwer Beelzebub, och med den öfwersta djefwulen drifwer han djeflar ut.

²³Då kallade han dem til sig, och sade til dem i liknelser: Huru kan en Satan den andra utdrifwa? Då kallade han dem til sig, och sade til dem i liknelser: Huru kan en Satan den andra utdrifwa?

²⁴Och om et rike söndradt warder emot sig sjelft, då kan det riket icke stå. Och om et rike söndradt warder emot sig sjelft, då kan det riket icke stå.

²⁵Och der et hus är söndradt emot sig sjelft, det huset kan icke blifwa ståndandes. Och der et hus är söndradt emot sig sjelft, det huset kan icke blifwa ståndandes.

²⁶Sätter nu Satan sig up emot sig sjelf, och är söndrad, då kan han icke blifwa beståndandes, utan det är då ute med honom. Sätter nu Satan sig up emot sig sjelf, och är söndrad, då kan han icke blifwa beståndandes, utan det är då ute med honom.

²⁷Ingen kan infalla uti en starks hus, och taga hans hustyg bort, utan han först binder den starka; och så skinnar han hans hus. Ingen kan infalla uti en starks hus, och taga hans hustyg bort, utan han först binder den starka; och så skinnar han hans hus.

²⁸Sannerliga säger jag eder: Alla synder warda människors barnom förlåtna; ock försmädelse, dermed de försmäda; Sannerliga säger jag eder: Alla synder warda människors barnom förlåtna; ock försmädelse, dermed de försmäda;

²⁹Men den der försmäder den Heliga Anda, han hafwer ingen förlåtelse i ewig tid, utan blifwer saker til ewig fördömelse. Men den der försmäder den Heliga Anda, han hafwer ingen förlåtelse i ewig tid, utan blifwer saker til ewig fördömelse.

³⁰Ty de sade: Han hafwer den orena andan. Ty de sade: Han hafwer den orena andan.

³¹Och då kommo hans bröder och hans moder, och stodo ute, och sände några til honom, som honom utkalla skulle. Och då kommo hans bröder och hans moder, och stodo ute, och sände några til honom, som honom utkalla skulle.

³²Och folket satt när honom, och de sade til honom: Si, din moder och dine bröder äro der ute, och söka efter dig. Och folket satt när honom, och de sade til honom: Si, din moder och dine bröder äro der ute, och söka efter dig.

³³Han swarade dem, och sade: Ho är min moder och mine bröder? Han swarade dem, och sade: Ho är min moder och mine bröder?

³⁴Och då han omkring sett hade på Lärjungarna, som der kring om honom såto, sade han: Si, min moder och mine bröder. Och då han omkring sett hade på Lärjungarna, som der kring om honom såto, sade han: Si, min moder och mine bröder.

³⁵Ty den som gör Guds wilja, han är min broder, och min syster, och min moder. Ty den som gör Guds wilja, han är min broder, och min syster, och min moder.