Lukas 20

¹Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram

²och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»

³Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den.

⁴Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»

⁵Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'

⁶Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»

⁷De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.

⁸Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»

⁹Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid.

¹⁰När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort.

¹¹Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.

¹²Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom.

¹³Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'

¹⁴Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.'

¹⁵Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem?

¹⁶Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»

¹⁷Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?

¹⁸Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»

¹⁹Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.

²⁰Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.

²¹Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är.

²²

²³Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:

²⁴»Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.»

²⁵Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

²⁶Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

²⁷Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom

²⁸och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder.

²⁹Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös.

³⁰Då tog den andre i ordningen henne

³¹och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig.

³²Slutligen dog ock hustrun.

³³Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»

³⁴Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;

³⁵men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.

³⁶De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.

³⁷Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';

³⁸Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»

³⁹Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.»

⁴⁰De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.

⁴¹Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son?

⁴²David själv säger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,

⁴³till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'

⁴⁴David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?»

⁴⁵Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:

⁴⁶»Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --

⁴⁷detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»

Lukas 20

¹Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;

²Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?

³Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:

⁴Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?

⁵då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet. då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.

⁶Men sägom vi, af menniskor

⁷Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.

⁸Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.

⁹Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.

¹⁰När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sanden ifrå sig med tomma händer.

¹¹Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmådde honom, och sanden ifrå sig med tomma händer.

¹²Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand; Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;

¹³Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kanhända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.

¹⁴Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelf va, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.

¹⁵Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?

¹⁶Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.

¹⁷Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrif vet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?

¹⁸Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.

¹⁹Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.

²⁰Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.

²¹Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.

²²Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?

²³Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?

²⁴Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.

²⁵Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

²⁶Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.

²⁷Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,

²⁸Sägande: Mästar, Moses hafver skrif vit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.

²⁹Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.

³⁰Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.

³¹Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.

³²Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.

³³Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?

³⁴Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom.

³⁵Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas månne;

³⁶Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.

³⁷Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.

³⁸Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.

³⁹Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.

⁴⁰Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.

⁴¹Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?

⁴²

⁴³Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.

⁴⁴Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?

⁴⁵Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:

⁴⁶Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabaden.

⁴⁷De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.