Hebreerbrevet 12

¹Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd.

²Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.

³Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.

⁴Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden.

⁵Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.

⁶Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.»

⁷Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader?

⁸Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta.

⁹Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?

¹⁰De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet.

¹¹Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.

¹²Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,

¹³och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.

¹⁴Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren.

¹⁵Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad;

¹⁶sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.

¹⁷I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.

¹⁸Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm,

¹⁹icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem.

²⁰Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.»

²¹Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.»

²²Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental,

²³till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar,

²⁴och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod.

²⁵Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen?

²⁶Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt: »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva.»

²⁷Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande.

²⁸Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga.

²⁹Ty »vår Gud är en förtärande eld».

Hebreerbrevet 12

¹Efter wi nu hafwa om oss en så stor hop med wittnen, låt oss aflägga synden, som alltid låder wid oss, och gör oss tröga; och låt oss med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är;

²Och se på Jesum, som tron begynt och fullkomnat hafwer, hwilken, då Han måtte haft glädje, led korset, och aktade icke smäleken; och är sittande på högra handen på Guds stol.

³Tänker på Honom, som af syndare sådan gensägelse led emot sig, att I icke tröttens i edert sinne, gifwande eder utöfwer.

⁴Ty I hafwen icke ännu allt intill blods emot ståndit, kämpande emot synden;

⁵Och hafwer redan förgätit den tröst, som till eder talar, likasom till sina barn: Min son, förakta icke HERrens aga; och gif dig icke utöfwer, då du näpses af Honom.

⁶Ty hwem HERren älskar, den agar Han; men Han gisslar hwar och en son, Han anammar.

⁷Hwar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder såsom till barn; ty hwilken är den son, som hans fader icke agar?

⁸Ären I utan aga, i hwilken alle delaktige wordne äro, så ären I oäkta, och icke barn.

⁹Hafwa wi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukta dem, skola wi då icke mycket mer underdånige wara den anderliga Fadren, att wi må lefwa?

¹⁰Och de förra hafwa agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det, som nyttigt är, att wi måga få Hans helgelse.

¹¹All aga synes nu icke wara till fröjd, utan till ångest; men sedan wedergäller Han en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som deruti öfwade äro;

¹²Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knän.

¹³Och stiger wissa steg med edra fötter, att icke någon haltar såsom en ofärdig, utan hellre helbregda warder.

¹⁴Farer efter frid med alla; och efter helgelse, utan hwilken ingen får se HERran.

¹⁵Och ser till, att ingen försummar Guds nåd, att icke uppwäxer någon bitter rot, och gör något hinder, och många måtte genom henne besmittade warda.

¹⁶Att ingen ware en bolare, eller ohelig såsom Esau, hwilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt.

¹⁷Men I weten, att då han wille sedan med arfsrätt få wälsignelse, wardt han bortdrifwen; och war honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte.

¹⁸Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknet, och mörkret, och stormen;

¹⁹Och basunsklanget, och till ordarösten, hwilka de wedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt warda.

²⁰Ty de förmådde icke lida det, som der sades: Om något djur kom wid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom.

²¹Och så förskräckelig war den synen, att Mose sade: Jag är förskräckt, och bäfwar

²²Utan I ären komne till Sions berg, och till lefwande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga englaskaran;

²³Och till de försföddas församling, som i himmelen äro beskrifne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar;

²⁴Och till Nya testamentets Medlare JEsus, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod.

²⁵Ser till, att I icke wedersaken Honom, som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som wedersakade Honom, som talade på jorden; huru mycket mindre wi, om wi wedersaka Honom, som af himmelen talar?

²⁶Hwilkens röst på den tid gjorde jorden bäfwande; men nu lofwar Han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfwande, icke allenast jorden, utan ock himmelen.

²⁷Det Han säger: ännu en tid, det gifwer tillkänna de tings förwandling, som bäfwa, såsom de der gjorda äro; på det de ting blifwa skola, som obäfwande äro.

²⁸Derföre, efter wi få det rike, som icke bäfwa kan, hafwa wi nåd, genom hwilken wi tjena Gudi, till att täckas Honom med tuktighet och fruktan.

²⁹Ty wår Gud är en förtärande eld.