Första Timoteusbrevet 2

¹Så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor,

²för konungar och all överhet, så att vi kunna föra ett lugnt och stilla liv, på ett i allo fromt och värdigt sätt.

³Sådant är gott och välbehagligt inför Gud, vår Frälsare,

⁴som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen.

⁵Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus,

⁶han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.

⁷Och själv har jag blivit satt till att vara dess förkunnare och apostel -- det säger jag med sanning, jag ljuger icke -- ja, till att i tro och sanning vara en lärare för hedningar.

⁸Jag vill alltså att männen allestädes skola förrätta bön, i det att de, fria ifrån vrede och disputerande, upplyfta heliga händer.

⁹Likaledes vill jag att kvinnorna skola uppträda i hövisk dräkt, att de blygsamt och tuktigt pryda sig, icke med hårflätningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder,

¹⁰utan med goda gärningar, såsom det höves kvinnor som vilja räknas för gudfruktiga.

¹¹Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig.

¹²Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet.

¹³Adam blev ju först skapad och sedan Eva.

¹⁴Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse.

¹⁵Dock skall kvinnan, under det hon föder sina barn, vinna frälsning, om hon förbliver i tro och kärlek och helgelse, med ett tuktigt väsende.

Första Timoteusbrevet 2

¹Så förmanar jag nu, att man för all ting hafver böner, åkallan, förböner och tacksägelser, för alla menniskor;

²För Konungar, och för alla Öfverhet; på det vi måge lefva uti ett roligit och stilla lefverne, i all Gudaktighet och ärlighet.

³Ty sådant är godt och tacknämligit för Gudi, varom Frälsare;

⁴Som vill att alla menniskor skola frälste varda, och till sanningenes kunskap komma.

⁵Ty det är en Gud, och en Medlare emellan Gud och menniskor, nämliga den menniskan Christus Jesus;

⁶Hvilken sig sjelf gifvit hafver för alla till återlösen, att sådant skulle i sin tid predikadt varda.

⁷Der jag ock uti skickad är en Predikare och Apostel; jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke, Hedningarnas lärare i trone och sanningene.

⁸Så vill jag nu, att männerna bedja i all rum, och upplyfta heliga händer, utan vrede och tvekan;

⁹Sammalunda ock. att qvinnorna pryda sig i höfveligom klädebonad, med blygaktighet och kyskhet; icke med flätadt hår, eller guld, eller perlor, eller kostelig klädnad;

¹⁰Utan, såsom de qvinnor höfves som gudaktighet bevisa, med goda gerningar.

¹¹En qvinna läte lära sig i stillhet, med all underdånighet.

¹²Men qvinnone städer jag icke, att hon andra lärer; och icke heller råder öfver mannen, utan vare i stillhet.

¹³Ty Adam vardt först skapad, och sedan Eva;

¹⁴Och Adam vardt icke bedragen; utan qvinnan vardt bedragen, och kom öfverträdelsen åstad.

¹⁵Men hon varder likväl salig, genom barnsbörden, om hon blifver i trone, och kärlekenom, och i helgelse, med kyskhet.