Fjärde Moseboken 32

¹Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land, funno de att detta var en trakt för boskap.

²Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och prästen Eleasar och menighetens hövdingar:

³»Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,

⁴det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»

⁵Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss slippa att gå över Jordan.»

⁶Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?

⁷Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?

⁸Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea för att bese landet:

⁹sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet, avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som HERREN hade givit åt dem.

¹⁰Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:

¹¹'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob -- eftersom de icke i allt hava efterföljt mig

¹²ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'

¹³Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.

¹⁴Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.

¹⁵Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt detta folk.»

¹⁶Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.

¹⁷Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och så vara skyddade mot landets inbyggare.

¹⁸Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått var och en sin arvedel.

¹⁹Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här på andra sidan Jordan, på östra sidan.»

²⁰Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen eder inför HERREN till kriget,

²¹så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,

²²om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel, och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.

²³Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.

²⁴Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»

²⁵Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina tjänare skola göra såsom min herre bjuder.

²⁶Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola bliva kvar här i Gileads städer.

²⁷Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

²⁸Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua, Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar.

²⁹Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN, och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva landet Gilead till besittning.

³⁰Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få sin besittning ibland eder i Kanaans land.»

³¹Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.

³²Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

³³Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer och dessas områden, landets städer runt omkring.

³⁴Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,

³⁵Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,

³⁶Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.

³⁷Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,

³⁸Nebo och Baal-Meon -- vilkas namn hava ändrats -- och Sibma. Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.

³⁹Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.

⁴⁰Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig där.

⁴¹Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och kallade dem Jairs byar.

⁴²Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och kallade det Noba, efter sitt eget namn.

Fjärde Moseboken 32

¹Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap; och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det var beqvämt rum till att föda boskap.

²Så kommo de, och talade till Mose, och till Presten Eleazar, och till Förstarna i menighetene:

³Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,

⁴Som Herren slagit hade för Israels menighet, är beqvämt till boskap, och vi dine tjenare hafve boskap;

⁵Och sade ytterligare: Hafve vi funnit nåde för dig, så gif dinom tjenarom detta landet till eget; och så fare vi intet öfver Jordanen.

⁶Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifva här?

⁷Hvi omvänden I Israels barnas hjerta, att de icke skola draga utöfver, uti det land, som Herren dem gifva skall?

⁸Alltså gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrå KadesBarnea, till att skåda landet;

⁹Och då de voro komne ditupp, allt intill den bäcken Escol, och sågo landet, omvände de Israels barnas hjerta, så att de icke ville in uti landet, som Herren dem gifva ville,

¹⁰Och Herrans vrede förgrymmade sig på den tiden, och han svor, och sade:

¹¹Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrå tjugu år och deröfver, skola ju icke se det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver; derföre, att de mig icke troliga efterföljt hafva;

¹²Undantagnom Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son; ty de hafva Herranom troliga efterföljt.

¹³Så förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israel, och lät fara dem hit och dit i öknene i fyratio år, intilldess en ände vardt på allt det slägtet, som syndat hade emot Herran.

¹⁴Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena skola vara desto flere, och att I också Herrans vrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel.

¹⁵Förty om I vänden eder ifrå honom, så varder han ock ännu länger låtandes eder blifva i öknene, och så förderfven I allt detta folket.

¹⁶Då gingo de fram, och sade: Vi vilje allenast bygga här fägårdar för vår boskap, och städer för vår barn;

¹⁷Men vi vilje väpna oss, och gå framför Israels barn, intilldess vi före dem till deras rum; vår barn skola blifva uti de fasta städer för landsens inbyggares skull.

¹⁸Vi vilje icke vända hemåt, intilldess Israels barn intaga hvar sitt arf;

¹⁹Ty vi vilje intet ärfva med dem på hinsidan Jordan; utan vårt arfvegods må vara på denna sidone Jordan österut.

²⁰Mose sade till dem: När I det göra viljen, att I rusten eder till strid för Herranom;

²¹Så drager öfver Jordan för Herranom, hvilken som helst ibland eder väpnader är, tilldess I utdrifven hans fiendar ifrå hans ansigte;

²²Och landet blifver undergifvet för Herranom; sedan skolen I vända om, och oskyldige vara för Herranom, och för Israel; och skolen så hafva detta landet till eget för Herranom.

²³Men om I det icke göra viljen, si, så varden I syndande emot Herran, och varden edra synder förnimmande, då de begripa eder.

²⁴Så bygger nu städer för edor barn, och fägårdar för edor boskap; och görer som I sagt hafven.

²⁵Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dine tjenare skola göra såsom min herre budit hafver.

²⁶Vår barn, hustrur, håfvor, och all vår boskap skola blifva uti Gileads städer.

²⁷Men vi dine tjenare vilje alle väpnade draga i stridena för Herranom, såsom min herre sagt hafver.

²⁸Då böd Mose för deras skull Prestenom Eleazar, och Josua, Nuns son, och de öfversta fäderna i Israels barnas slägter;

²⁹Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfver Jordan med eder, alle väpnade till strid för Herranom, och landet blifver eder allt undergifvet; så gifver dem det landet Gilead till eget;

³⁰Men draga de icke med eder väpnade, så skola de ärfva med eder i Canaans lande.

³¹Gads barn och Rubens barn svarade, och sade: Såsom Herren talat hafver till dina tjenare, så vilje vi göra.

³²Vi vilje draga väpnade för Herranom in uti Canaans land, och besitta vårt arfvegods på desso sidone Jordan.

³³Så gaf Mose Gads barnom, och Rubens barnom, och den halfva slägtene Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers Konungs, och Ogs rike, Konungens i Basan, landet och städerna i alla gränsor, deromkring.

³⁴Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer,

³⁵Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha,

³⁶Bethnimra och Betharan, bevarada städer och fägårdar.

³⁷Rubens barn byggde Hesbon, Eleale, Kiriathaim,

³⁸Nebo, BaalMeon; och förvände namnen; och Sibma; och gåfvo de städer namn, som de byggde.

³⁹Och Maohirs barn, Manasse sons, drogo till Gilead, och vunno den, och fördrefvo de Amoreer, som derinne voro.

⁴⁰Då gaf Mose Machir, Manasse sone, Gilead; och han bodde deruti.

⁴¹Men Jair, Manasse son, drog bort, och vann deras byar, och kallade dem HavothJair.

⁴²Nobah drog åstad, och vann Kenath med dess döttrar, och kallade dem Nobah efter sitt namn.