Femte Moseboken 33

¹Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn före sin död;

²han sade: »HERREN kom från Sinai, och från Seir gick hans sken upp för dem; man kom fram i glans från berget Paran, ut ur hopen av mångtusen heliga; på hans högra sida brann i eld en lag för dem.

³Ja, han vårdar sig om folken; folkets heliga äro alla under din hand. De ligga vid din fot, de hämta upp av dina ord.

⁴Mose gav åt oss en lag, en arvedel for Jakobs menighet.

⁵Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades, Israels stammar allasammans.»

⁶»Må Ruben leva och icke dö; dock blive hans män en ringa hop.

⁷Och detta sade han om Juda: »Hör, o HERRE, Judas röst, och låt honom komma till sitt folk. Med sina händer utförde han dess sak; bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

⁸Och om Levi sade han: »Dina tummim och dina urim, de tillhöra din frommes skara, dem du frestade i Massa, dem du tvistade med vid Meribas vatten,

⁹dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke', och som icke ville kännas vid sina bröder, ej heller veta av sina barn. Ty de aktade på ditt tal, och ditt förbund höllo de.

¹⁰De lära Jakob dina rätter och Israel din lag, de bära fram rökverk för din näsa och heloffer på ditt altare.

¹¹Välsigna, HERRE, hans kraft, och låt hans händers verk behaga dig. Krossa länderna på hans motståndare, på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

¹²Om Benjamin sade han: »HERRENS vän är han, han skall bo i trygghet hos honom, hos honom som överskygger honom alltid, och som har sin boning mellan hans höjder.»

¹³Och om Josef sade han: »Välsignat av HERREN vare hans land med himmelens ädlaste gåvor, med dagg, med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,

¹⁴med solens ädlaste alster och månvarvens ädlaste frukter,

¹⁵med de uråldriga bergens yppersta skatter och de eviga höjdernas ädlaste frukt,

¹⁶med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär, och med nåd från honom som bodde i busken. Detta komme över Josefs huvud, över hans hjässa, furstens bland bröder.

¹⁷Härlig är den förstfödde bland hans tjurar, såsom en vildoxes äro hans horn; med dem stångar han ned alla folk, ja ock dem som bo vid jordens ändar. Sådana äro Efraims tiotusenden. sådana Manasses tusenden.»

¹⁸Och om Sebulon sade han: »Gläd dig, Sebulon, när du drager ut, och du, Isaskar, i dina tält.

¹⁹Folk inbjuda de till sitt berg; där offra de rätta offer. Ty havens rikedom få de suga, och de skatter som sanden döljer.»

²⁰Och om Gad sade han: »Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad! Lik en lejoninna har han lägrat sig, han krossar både arm och hjässa.

²¹Han utsåg åt sig förstlingslandet, ty där var hans härskarlott förvarad. Dock drog han med bland folkets hövdingar; HERRENS rätt utförde han och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

²²Och om Dan sade han: »Dan är ett ungt lejon, som rusar ned från Basan.»

²³Och om Naftali sade han: »Naftali har fått riklig nåd och välsignelse till fyllest av HERREN. Västern och södern tage du i besittning.»

²⁴Och om Aser sade han: »Välsignad bland söner vare Aser! Han blive älskad av sina bröder, och han doppe sin fot i olja.

²⁵Av järn och koppar vare dina riglar; och så länge du lever, må din kraft bestå.»

²⁶»Ingen är lik Gud, o Jesurun; till din hjälp far han fram på himmelen och i sin höghet på skyarna.

²⁷En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råda hans eviga armar. Han förjagade fienderna för dig, han sade: Förgör dem.

²⁸Så fick Israel bo i trygghet, Jakobs källa vara i ro, i ett land med säd och vin, under en himmel som dryper av dagg.

²⁹Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik? Du är ett folk som får seger genom HERREN, genom honom som är din skyddande sköld, honom som är ditt ärorika svärd. Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder.»

Femte Moseboken 33

¹Detta är välsignelsen, der Mose, Guds man, med välsignade Israels barn för hans död,

²Och sade: Herren är kommen af Sinai, och är dem uppgången af Seir; han är framkommen ifrå det berget Paran, och är kommen med mång tusend heliga; på hans högra hand är en brinnande lag för dem.

³O! huru kär hafver han folken; alle hans helige äro i dine hand, de skola sätta sig till dina fötter, och skola lära af dinom ordom.

⁴Mose hafver budit oss lagen, Jacobs menighets arf.

⁵Och han var i Konungavälde, och Förstarna för folket höll han tillhopa, samt med Israels slägter.

⁶Ruben lefve, och dö icke, och hans folk vare fögo.

⁷Detta är Juda välsignelse; och han sade: Herre, hör Juda röst, och gör honom till en regent i sitt folk, och låt hans magt varda stora, och honom varde hulpet ifrå hans fiendar.

⁸Och till Levi sade han: Din rätt och ditt ljus vare när dinom helga Man, den du försökte i Massa, der I trätten vid trätovattnet.

⁹Den som till sin fader, och till sina moder säger: Jag ser dem intet; och till sina bröder: Jag känner dem intet; och till sin son: Jag vet intet af honom; då samma hålla din ord, och bevara ditt förbund.

¹⁰De skola lära Jacob dina rätter, och Israel din lag; de skola bära rökverk fram för dina näso, och heloffer på ditt altare.

¹¹Herre, välsigna hans förmågo, och låt hans händers gerningar behaga dig; slå deras rygg sönder, som sätta sig upp emot honom, och deras som hata honom, att de icke skola kunna rätta sig upp.

¹²Och till BenJamin sade han: Herrans kärkomne skola bo säkert: alltid skall han akta uppå honom, och skall bo emellan hans axlar.

¹³Och till Joseph sade han: Hans land ligger i Herrans välsignelse; der äro ädla frukter af himmelen, af daggene, och af djupet, som under ligger;

¹⁴Der äro ädla frukter af solene, och ädla mogna frukter af månanom;

¹⁵Och af de höga bergen af begynnelsen, och af högomen i evig tid;

¹⁶Och ädla frukter af jordene, och hvad derpå är; hans nåd, som bodde i buskanom, komme öfver Josephs hufvud, och uppå Nazirs hjessa ibland hans bröder.

¹⁷Hans härlighet är såsom en förstfödd oxe, och hans horn äro såsom enhörningshorn; med dem skall han stånga folken ihop intill landsens ända. Detta är Ephraims tiotusende, och Manasses tusende.

¹⁸Och till Sebulon sade han: Sebulon, fröjda dig af din utgång. Men Isaschar, fröjda dig af dina hyddor.

¹⁹De skola kalla folk uppå berget, och offra der rättfärdighetenes offer; ty de skola suga hafsens ymnighet, och de fördolda håfvor i sandenom.

²⁰Och till Gad sade han: Välsignad vare den utrymmaren Gad; han bor som ett lejon, och röfvar arm och hjessa.

²¹Och han såg, att honom ett hufvud gifvet var; en lärare, som är fördold, och kom med folkens öfverstar, och skaffade Herrans rättviso, och hans rätter med Israel.

²²Och till Dan sade han: Dan, ett ungt lejon; han skall flyta af Basan.

²³Och till Naphthali sade han: Naphthali skall hafva nog, ehvad honom lyster, och skall vara full med Herrans välsignelse; vesterut, och söderut skall hans besittning vara.

²⁴Och till Asser sade han: Asser vare välsignad med söner; han vare sina bröder täck, och doppe sin fot i oljo.

²⁵Jern och koppar vare på hans skor; din ålder vare såsom din ungdom.

²⁶Ingen Gud är såsom dens starkas Gud; den som sitter i himmelen, han vare din hjelp; hans härlighet är i skyn.

²⁷Det är Guds boning af begynnelsen, och hans armar äro härnedre evinnerlig; och han skall utdrifva din fienda för dig, och säga: Var förderfvad.

²⁸Israel skall allena trygger bo; Jacobs brunn skall vara uppå det land, som korn och vin uti är, och dess himmel skall drypa dagg.

²⁹Väl är dig, Israel; ho är din like? O du folk, som igenom Herran salig varder, hvilken dins hjelps sköld är, och dins segers svärd! Dine fiender skola fela, och du skall träda in på deras höjder.