Femte Moseboken 32

¹Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns ord.

²Såsom regnet drype min lära, såsom daggen flöde mitt tal, såsom rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets brodd.

³Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud.

⁴Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.

⁵De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en skam för Israel, det vrånga och avoga släktet!

⁶Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig.

⁷Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna släktens år. Fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de skola säga dig det.

⁸När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn.

⁹Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott.

¹⁰Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten.

¹¹Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar.

¹²HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte honom.

¹³Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan.

¹⁴Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock, vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete; och av druvors blod drack du vin.

¹⁵Då blev Jesurun[1] fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa.

¹⁶Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom.

¹⁷De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej fruktade för.

¹⁸Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet.

¹⁹När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar.

²⁰Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka ingen trohet är.

²¹De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.

²²Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar.

²³Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.

²⁴De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter som bittert pina; jag skall sända över dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift.

²⁵Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän.

²⁶Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras åminnelse bland människor',

²⁷om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse, att deras ovänner skulle misstyda det, att de skulle säga: 'Vår hand var så stark, det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

²⁸Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem.

²⁹Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle första vilket slut de måste få.

³⁰Huru kunde en jaga tusen framför sig och två driva tiotusen på flykten, om icke deras klippa hade sålt dem, och om icke HERREN hade prisgivit dem?

³¹Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa; våra fiender kunna själva döma därom.

³²Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott, det stammar från Gomorras fält; deras druvor äro giftiga druvor, deras klasar hava bitter smak.

³³Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift.

³⁴Ja, sådant ligger förvarat hos mig, förseglat i mina förrådshus.

³⁵Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid då deras fot skall vackla. Ty nära är deras ofärds dag, och vad dem väntar kommer med hast.

³⁶Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk, och över sina tjänare skall han förbarma sig, när han ser att deras kraft är borta, och att det är ute med alla och envar.

³⁷Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar, klippan till vilken de togo sin tillflykt?

³⁸Var äro de som åto deras slaktoffers fett och drucko deras drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara edert beskärm.

³⁹Sen nu att jag allena är det, och att ingen Gud finnes jämte mig. Jag dödar, och jag gör levande, jag har slagit, men jag helar ock. Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

⁴⁰Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen, jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:

⁴¹när jag har vässt mitt ljungande svärd och min hand tager till att skipa rätt, då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner och vedergällning av dem som hata mig.

⁴²Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt svärd skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av fiendehövdingars huvuden.

⁴³Jublen, I hedningar, över hans folk, ty han hämnas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

⁴⁴Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång inför folket.

⁴⁵Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela Israel,

⁴⁶sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem, att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.

⁴⁷Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»

⁴⁸Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:

⁴⁹»Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn till besittning.

⁵⁰Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget Hor och blev samlad till sina fäder;

⁵¹detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke höllen mig helig bland Israels barn.

⁵²Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.» [1] Se Jesurun i Ordförkl

Femte Moseboken 32

¹Akter uppå, I himlar, jag vill tala; och i orden höre mins muns ord.

²Min lära drype såsom regn, och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter.

³Ty jag vill prisa Herrans Namn; gifvom vårom Gudi allena ärona.

⁴Han är en klippa; hans verk äro ostraffelig; ty allt det han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättvis och from är han.

⁵Den afvoga och onda slägten är honom ifråfallen; skamfläcker äro de, och icke hans barn.

⁶Tackar du så Herranom dinom Gud, du galna och ovisa folk? Är han icke din Fader, och din Herre? Hafver han icke allena gjort och beredt dig?

⁷Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hvad han gjort hafver med de gamla fäder; fråga din fader, han skall förkunnat dig; dina äldsta, och de skola sägat dig.

⁸När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn, då satte han landamäre till folken, efter Israels barnas tal.

⁹Ty Herrans lott är hans folk; Jacob är snöret till hans arf.

¹⁰Han fann honom i vildmarkene; uti torro öknene, der styggeligit är; han förde honom omkring, och gaf honom lag, och bevarade honom såsom sin ögnasten.

¹¹Såsom en örn utförer sina ungar, och flyger öfver dem; så räckte han sina vingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina vingar.

¹²Herren allena ledde honom, och ingen främmande gud var med honom.

¹³Han lät honom fara högt uppe på jordene, och födde honom med åkrens frukt; och lät honom suga hannog utu hälleberget, och oljo utu hårda stenen;

¹⁴Smör af korna, och mjölk af fåren, samt med det feta af lamben, och fetesta vädrar, och bockar med feta njurar, och hvete; och lät honom dricka goda vindrufvos blod.

¹⁵Och då han vardt fet och mätt, vardt han kåter; han är fet, tjock och stark vorden; och hafver öfvergifvit Gud, den honom gjort hade; sine helsos klippo aktade han ringa;

¹⁶Och rette honom genom främmande gudar till nit; genom styggelse förtörnade han honom.

¹⁷De offrade djeflom, och icke sinom Gud; dem gudom, som de intet kände; dem nyom, som icke tillförene varit hade, hvilka deras fäder intet dyrkat hade.

¹⁸Dina klippo, den dig födt hafver, den öfvergaf du, och förgät den Gud, som dig skapat hafver.

¹⁹Och då Herren det såg, vardt han vreder öfver sina söner och döttrar;

²⁰Och han sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och vill se hvad dem på sistone vederfaras kan; ty det är ett afvogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är.

²¹De hafva rett mig på det som icke är Gud; med deras afguderi hafva de förtörnat mig; och jag skall reta dem igen, på det som icke är folk; med ett galet folk skall jag förtörna dem.

²²Elden är upptänd i mine vrede, och skall brinna intill det nedersta helvetet; och skall förtära landet med sin växt, och skall uppbränna bergsgrunden.

²³Jag skall samka olycko öfver dem; jag skall förskjuta alla mina pilar på dem.

²⁴För hunger skola de försmäkta, och förtärde varda af skälfvo och ond sår; jag skall låta komma till dem vilddjurständer och grymma ormar.

²⁵Utvärtes skall svärdet föröda dem, och invärtes förskräckelse; både dränger och pigor, den som dir med dem gråhårota.

²⁶Jag skall säga: Hvar äro de? Jag skall borttaga deras åminnelse ifrå menniskomen;

²⁷Om jag icke skydde för fiendernas vrede, att deras fiender icke skola varda stolte, och måtte säga: Vår höga hand hafver allt detta gjort, och icke Herren.

²⁸Ty det är ett folk, der intet råd uti är, och intet förstånd är i dem.

²⁹O! att de vise vore, och de måtte besinna, hvad dem framdeles öfvergå skall.

³⁰Huru kommer det till, att en skall jaga tusende af dem, och två skola komma tiotusend på flyktena? Månn icke deras klippa hafva sålt dem, och Herren hafver öfvergifvit dem?

³¹Förty vår klippa är icke såsom deras klippa; vare fiender äro der sjelfve domare om.

³²Deras vinträ är Sodoms vinträ, och af Gomorres åker; deras drufvor äro galle, de hafva bitter bär;

³³Deras vin är drakaetter, och grymma huggormars galle.

³⁴Är icke sådant fördoldt när mig, och försegladt i minom håfvom?

³⁵Hämnden är min; jag skall vedergällat. På sin tid skall deras fot slinta; deras ofärds tid är när, och det dem tillstundar skyndar sig.

³⁶Ty Herren varder dömandes sitt folk, och öfver sina tjenare skall han förbarma sig; ty han varder anseendes, att de äro slätt förgångne, och hvarken de beslutne, eller någon man är öfverblifven.

³⁷Och man varder sägandes: Hvar äro deras gudar; deras klippa, der de förtröste sig uppå?

³⁸Af hvilkas offer de åto det feta, och drucko vin af deras drickoffer; lät dem uppstå och hjelpa eder, och beskärma eder.

³⁹Sen I nu, att jag allena äret, och ingen Gud är förutan mig; jag kan döda, och lefvande göra; jag kan slå, och kan hela, och ingen är, som utu mine hand kan fria.

⁴⁰Ty jag vill lyfta mina hand upp i himmelen, och vill säga: Jag lefver evinnerliga.

⁴¹När jag mins svärds ljungande hvetter, och min hand tager till straffa; så skall jag hämnas igen på mina fiendar, och vedergälla dem som mig hata.

⁴²Jag skall göra mina pilar druckna af blod, och mitt svärd skall äta kött, öfver de slagnas blod, och öfver fängelset, och öfver fiendens blottade hufvud.

⁴³Fröjdens alle I som ären hans folk; ty han varder hämnandes sina tjenares blod; och varder nämnandes öfver sina fiendar; och skall nådelig vara sins folks lande.

⁴⁴Och Mose kom, och talade all denna visones ord för folkens öron, han och Josua, Nuns son.

⁴⁵Då nu Mose allt detta uttalat hade till hela Israel,

⁴⁶Sade han till dem: Lägger på hjertat all de ord, som jag betygar eder i dag, att I befallen edor barn, att de hålla och göra all dessa lagsens ord.

⁴⁷Förty det är intet fåfängt ord till eder, utan det är edart lif; och det ord skall förlänga edart lif på landena, dit I gån öfver Jordan till att intaga det.

⁴⁸Och Herren talade till Mose på samma dagen, och sade:

⁴⁹Gack upp på berget Abarim, uppå Nebo berg som ligger i de Moabiters land, tvärtöfver Jericho, och bese landet Canaan, som jag Israels barnom till eget gifva skall;

⁵⁰Och blif död på bergena, då du dit uppkommen äst, och församla dig till ditt folk; lika som din broder Aaron blef död på de bergena Hor, och församlade sig till sitt folk;

⁵¹Derföre, att I hafven brutit emot mig ibland Israels barn, vid trätovattnet i Kades, i den öknene Zin, att I icke helgaden mig ibland Israels barn.

⁵²Ty du skall få se landet tvärtifrå dig, det jag Israels barn gifver; men du skall icke komma derin.