Domarboken 20

¹Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sig såsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileads land, inför HERREN i Mispa.

²Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde fram i Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade mån till fots.

³Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hade dragit upp till Mispa. Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning har tillgått.»

⁴Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till orda och sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin för att stanna där över natten.

⁵Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset om natten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, och min bihustru kränkte de, så att hon dog.

⁶Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckena omkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hade gjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.

⁷Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu fram förslag och råd här på stället.»

⁸Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss må gå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.

⁹Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gå över det.

¹⁰På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män, och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, för att dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när det kommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsom tillbörligt är för all den galenskap som den har gjort i Israel.»

¹¹Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsom en man.

¹²Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammar och läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivit begången ibland eder!

¹³Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda dem och skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiterna ville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas, ord.

¹⁴I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer till Gibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.

¹⁵På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessa städer tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstring medräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundra utvalda män.

¹⁶Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som voro vänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret, utan att fela.

¹⁷Och när Israels män -- Benjamin frånräknad -- mönstrades, utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro krigsmän.

¹⁸Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud. Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i striden mot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»

¹⁹Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sig framför Gibea.

²⁰Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israels män ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.

²¹Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagen tjugutvå tusen man av Israel.

²²Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde upp sig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställt upp sig första dagen.

²³Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikte ända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu en gång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» Och HERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»

²⁴När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjamins barn,

²⁵drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barn och nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammans svärdbeväpnade män.

²⁶Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo till Betel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte och fastade på den dagen ända till aftonen; och de offrade brännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.

²⁷Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på den tiden där,

²⁸och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst inför den på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga ut till strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstå därifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jag giva honom i din hand.»

²⁹Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.

³⁰Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, på tredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibea likasom de förra gångerna.

³¹Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långt bort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna, fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både på den som går upp till Betel och på den som går till Gibea över fältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.

³²Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasom förut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja fly och så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.

³³Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro, och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under det att de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin plats vid Maare-Geba.

³⁴Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gent emot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste att olyckan var dem så nära.

³⁵Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barn nedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundra man, allasammans svärdbeväpnade män.

³⁶Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvo nämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet som de hade lagt mot Gibea.

³⁷Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; de som lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i staden med svärdsegg.

³⁸Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem som lågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom tecken stiga upp från staden.

³⁹Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin i början hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända ett trettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna av oss, nu likasom i den förra striden»,

⁴⁰då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, det avtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nu se hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.

⁴¹När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins män förskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.

⁴²Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, men fienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna där nedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.

⁴³De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade ned dem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.

⁴⁴Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappert folk.

⁴⁵Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons klippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna, fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogo av dem två tusen man.

⁴⁶Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamin tillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa voro tappert folk.

⁴⁷Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmons klippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmons klippa i fyra månader.

⁴⁸Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn och slogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, som ännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad de träffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffade på.

Domarboken 20

¹Så drogo Israels barn ut, och församlade sig ihop, såsom en man, ifrå Dan allt intill BerSeba, och ifrå Gileads land, intill Herran i Mizpa.

²Och gingo tillhopa utaf alla vrår, all folk af all Israels slägte i Guds menighet, fyrahundradetusend män till fot, som svärd utdrogo.

³Men BenJamins barn fingo höra, att Israels barn voro dragne upp till Mizpa, och Israels barn sade: Säger, huru det onda tillgånget är.

⁴Då svarade Leviten, qvinnones man, som dräpen var, och sade: Jag kom till Gibea i BenJamin med mine frillo, till att blifva der öfver nattena;

⁵Då hofvo sig upp borgarena i Gibea emot mig, och belade mig i huset, om nattena, och ville slå mig ihjäl, och skämde min frillo, så att hon blef död.

⁶Så tog jag min frillo, och styckade henne, och sände det i alla Israels arfs mark; förty de hade gjort en slem ting, och galenskap i Israel.

⁷Si, nu ären I här alle Israels barn, rådens vid, hvad I skolen göra dertill.

⁸Då reste sig allt folket upp, såsom en man, och sade: Ingen gånge hem i sina hyddo eller i sitt hus;

⁹Utan det vilje vi nu göra emot Gibea; låt oss kasta lott;

¹⁰Och taga tio män af hundrade, och hundrade af tusend, och tusend af tiotusend, af alla Israels slägter, att de besörja spisning för folket, att de måga komma, och göra med Gibea BenJamins, efter all deras galenskap, som de i Israel bedrifvit hafva.

¹¹Så församlade sig till staden alle Israels män, såsom en man, och förbundo sig.

¹²Och Israels slägter sände några män till alla BenJamins slägt, och läto säga dem: Hvad är det för en ond ting, som när eder skedd är?

¹³Så får oss nu ut de män, Belials barn i Gibea, att vi måge dräpa dem, och låta det onda komma ifrån Israel. Men BenJamins barn ville icke lyda sina bröders Israels barnas röst;

¹⁴Utan församlade sig utu städerna intill Gibea, till att draga ut till strids emot Israels barn.

¹⁵Och vordo på den dagen talde BenJamins barn utu städerna, sex och tjugu tusend män, som svärd utdrogo; förutan de borgare i Gibea, de vordo talde sjuhundrade utvalde män.

¹⁶Och ibland allt detta folket voro sjuhundrade utvalde män, som vensterhändte voro, och kunde med slungor drabba på ett hår, så att de intet felade.

¹⁷Men de män af Israel, förutan de af BenJamin, vordo talde fyrahundradetusend män, som svärd förde, och stridsamme män voro.

¹⁸Israels barn stodo upp, och drogo upp till Guds hus, och frågade Gud, och sade: Ho skall draga ditupp för oss till att begynna striden emot BenJamins barn? Herren sade: Juda skall begynna.

¹⁹Alltså stodo Israels barn om morgonen upp, och lägrade sig för Gibea;

²⁰Och hvar och en af Israel gick ut till att strida med BenJamin, och skickade sig till att strida emot Gibea.

²¹Då föllo BenJamins barn ut af Gibea, och slogo på den dagen af Israel tu och tjugu tusend män till markena.

²²Men folket Israels män förmannade sig, och redde sig till att ytterligare strida på samma platsen, der de sig i den förra dagen redt hade;

²³Och Israels barn drogo upp, och greto för Herranom allt intill aftonen, och frågade Herran, och sade: Skole vi mer falla till och strida med BenJamins barn, våra bröder? Herren sade: Drager upp till dem.

²⁴Och då Israels barn trädde den andra dagen till att strida emot BenJamins barn,

²⁵Föllo de BenJamiter utu Gibea emot dem på samma dagen, och slogo ännu till markena adertontusend män af Israels barn, som alle svärd förde.

²⁶Då drogo all Israels barn upp, och allt folket, och kommo till Guds hus, och greto, och blefvo der för Herranom, och fastade den dagen intill aftonen, och offrade bränneoffer och tackoffer för Herranom.

²⁷Och Israels barn frågade Herran, och dersammastäds var Guds förbunds ark på den tiden.

²⁸Och Pinehas, Eleazars son, Aarons sons, stod för honom på den tiden, och sade: Skole vi mer draga ut till att strida emot BenJamins barn, våra bröder, eller skall jag vända igen? Herren sade: Drager ditupp; i morgon skall jag gifva dem i edra händer.

²⁹Och Israels barn beställde ett bakhåll omkring staden Gibea;

³⁰Och drogo så Israels barn upp på tredje dagen till BenJamins barn; och skickade sig emot Gibea, såsom i de två gånger tillförene.

³¹Då drogo BenJamins barn ut emot folket, och gåfvo sig ifrå staden, och begynte till att slå och sarga några af folket, såsom förr i de två gånger, i markene på två vägar, den ene går till BethEl, och den andre till Gibea, vid tretio män i Israel.

³²Då tänkte BenJamins barn: De äro slagne för oss såsom tillförene. Men Israels barn sade: Låt oss fly, att vi måge komma dem ifrå staden ut uppå vägarna.

³³Så reste upp alle män af Israel, hvar af sitt rum, och skickade sig i BaalThamar, och det bakhållet af Israel gaf sig upp utu sitt rum, ifrå Gaba kulo;

³⁴Och kommo in mot Gibea tiotusend män, utvalde af hela Israel, så att striden vardt skarp; men de visste icke, att dem ondt tillstundade.

³⁵Alltså slog Herren BenJamin för Israels barn, så att Israels barn på den dagen förderfvade fem och tjugu tusend och hundrade män i BenJamin, som alle svärd förde.

³⁶Ty då BenJamins barn sågo, att de slagne voro, gåfvo Israels män dem rum; ty de förläto sig på bakhållet, som de hade beställt invid Gibea.

³⁷Och bakhållet skyndade sig ock, och drogo fram till Gibea, och stormade till, och slogo den hela staden med svärdsegg.

³⁸Och de hade en lösen sig emellan, de män af Israel och bakhållet, till att öfverfalla dem med svärd, när röken af stadenom uppslog.

³⁹Då nu de män af Israel vände sig i stridene, och BenJamin begynte till att slå och försarga i Israel vid tretio män; och tänkte: De äro slagne för oss såsom i den förra stridene;

⁴⁰Så begynte slå en rök af staden rättupp. Och BenJamin vände sig tillbaka; si, då gick röken af hela stadenom upp i himmelen.

⁴¹Och de män af Israel vände ock om; då förskräcktes de män af BenJamin; förty de sågo, att dem tillstundade ondt.

⁴²Och de vände sig för de män af Israel på den vägen till öknena; men striden fullföljde dem; dertill de som af städerna inkomne voro, de förderfvade dem derinne.

⁴³Och de kringhvärfde BenJamin, och fullföljde dem allt intill Menuah, och förtrampade dem inför Gibea österut.

⁴⁴Och föllo af BenJamin adertontusend män, som alle stridsamme män voro.

⁴⁵Då vände de sig, och flydde åt öknena till den bergklippon Rimmon; men på den samma vägen slogo de femtusend män, och följde dem efter allt intill Gideom, och slogo dem af tutusend.

⁴⁶Och så föllo på den dagen af BenJamin fem och tjugu tusend män, som svärd förde, och alle stridsamme män voro.

⁴⁷Allenast sexhundrad män vände sig, och flydde åt öknena till den bergklippon Rimmon; och blefvo i Rimmons bergklippo i fyra månader.

⁴⁸Och de män af Israel kommo igen till BenJamins barn, och slogo med svärdsegg dem i stadenom, både folk och fä, och allt det man fann; och alla de städer, som de funno, uppbrände de i eld.