Domarboken 19

¹På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde en levitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog till bihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.

²Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom till sin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tid av fyra månader.

³Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för att tala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hade med sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in i sin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick han glad emot honom.

⁴Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att han stannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro där nätterna över.

⁵När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och han gjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg: »Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»

⁶Då satte de sig ned och åto båda tillsammans och drucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut dig för att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»

⁷Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfader honom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där över natten.

⁸På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för att resa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjen så till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.

⁹När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru och sin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom: »Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagen nalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företaga eder färd, så att du får komma hem till din hydda.»

¹⁰Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redo och reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus, det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor; och hans bihustru följde honom.

¹¹Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sade tjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i denna jebuséstad och stanna där över natten.»

¹²Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i en främmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare, fram till Gibea.»

¹³Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försöka hinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibea eller Rama.»

¹⁴Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gick solen ned.

¹⁵Då togo de in där och kommo för att stanna över natten i Gibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppna platsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus över natten.

¹⁶Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete på fältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsom främling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.

¹⁷När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarande mannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen: »Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»

¹⁸Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Juda till den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe; därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem i Juda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här taga emot mig i sitt hus.

¹⁹Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vin åt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljer oss, dina tjänare, så att intet fattas oss.»

²⁰Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig få sörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsen må du icke stanna över natten.»

²¹Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Och sedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.

²²Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringades plötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade på dörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset: »För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi få känna honom.»

²³Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem: »Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man har kommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.

²⁴Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv en bihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem och göra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I icke göra någon sådan galenskap.

²⁵Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustru och förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.

²⁶Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det blev dager.

²⁷När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren till huset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sin bihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.

²⁸Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intet svar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannen sig redo och reste hem till sitt.

²⁹Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi- hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolv stycken och sände styckena omkring över hela Israels land.

³⁰Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänt eller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo upp ur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslån och sägen edert ord.»

Domarboken 19

¹Uti den tiden var ingen Konung i Israel. Och en Levitisk man var en främling vid sidone af Ephraims berg, och hade tagit sig ena frillo till hustru uti BethLehem Juda.

²Och som hon bedref hor när honom, lopp hon ifrå honom till sins faders hus till BethLehem Juda, och blef der i fyra månader.

³Och hennes man stod upp, och for efter henne, på det han skulle tala vänliga med henne, och hemta henne igen till sig. Och han hade en dräng och ett par åsnar med sig. Och hon hade honom in uti sins faders hus; och då qvinnones fader såg honom, vardt han glad, och undfick honom.

⁴Och hans svär, qvinnones fader, höll honom uppe, så att han blef der i tre dagar när honom; åto och drucko, och blefvo der om nattene.

⁵På fjerde dagen voro de bittida uppe, och han stod upp, och ville färdas; då sade qvinnones fader till sin måg: Styrk ditt hjerta med en beta bröd, sedan mån I fara.

⁶Och de satte sig, och åto hvar med annan, och drucko. Så sade qvinnones fader till mannen: Käre, blif öfver nattena, och ditt hjerta vare lustigt.

⁷Men mannen stod upp, och ville färdas, men hans svär nödgade honom, så att han blef den nattena der.

⁸Om morgonen på femte dagen var han uppe, och ville färdas; då sade qvinnones fader: Käre, vederqvick ditt hjerta, och låt oss töfva, så länge något lider uppå dagen; och de åto med hvarannan.

⁹Och mannen stod upp och ville fara med sine frillo, och med sinom dräng; men hans svär, qvinnones fader, sade till honom: Si, dagen är framliden, och aftonen är för handene, blif qvar i natt; si, här är herberge ännu i denna dagen; blif här öfver natten, att ditt hjerta må vara lustigt; i morgon stån I bittida upp, och dragen edra färde till dina hyddor.

¹⁰Men mannen ville icke blifva öfver nattena, utan stod upp, och for sin väg, och kom inför Jebus, det är Jerusalem, och hans par åsnar klefjade, och hans frilla med honom.

¹¹Som de nu kommo intill Jebus, förled fast dagen, och drängen sade till sin herra: Käre, Kom och låt oss draga in uti de Jebuseers stad, och blifva der öfver nattena.

¹²Men hans herre sade till honom: Vi vilje icke draga in uti de främmandes stad, som icke äro af Israels barn; utan vi vilje fram bätter till Gibea;

¹³Och sade till sin dräng: Gack uppå, att vi måge komma någorstäds till nattena, antingen i Gibea eller i Ramah.

¹⁴Och de drogo framåt, och reste; och solen gick dem neder hardt invid Gibea, som ligger i BenJamin.

¹⁵Och der drogo de in, till att blifva der i Gibea öfver nattena. Då han kom derin, satte han sig på gatone i stadenom; ty der var ingen, som dem ville herberga i sino huse öfver nattena.

¹⁶Och si, der kom en gammal man utaf markene, ifrå sitt arbete om aftonen; och han var också utaf Ephraims berg, och en främling i Gibea; men folket i det rummet voro Jemini barn.

¹⁷Och då han upplyfte sin ögon, såg han den främmande mannen på gatone, och sade till honom: Hvart vill du? Och hvadan kommer du?

¹⁸Han svarade honom: Vi äre komne ifrå BethLehem Juda, och farom intill sidona af Ephraims berg, dädan jag är; och var faren till BethLehem Juda, och nu far jag till Herrans hus, och ingen vill herberga mig.

¹⁹Vi hafve halm och foder till våra åsnar, och bröd och vin för mig, och dine tjenarinno, och för drängen, som med dinom tjenare är; så att oss fattas intet.

²⁰Den gamle mannen sade: Var tillfrids; allt det dig fattas, finner du när mig; allenast blif icke öfver nattena på gatone.

²¹Och han hade honom i sitt hus, och gaf åsnomen foder; och de tvådde sina fötter, och åto och drucko.

²²Och som deras hjerta begynte vara gladt, si, då kommo män af stadenom, Belials barn, och belade huset, och klappade på dörrena, och sade till den gamla mannen, värden i huset: Låt oss få den mannen hitut, som i ditt hus kommen är, att vi måge känna honom.

²³Men mannen husvärden gick ut till dem, och sade till dem: Icke så, mine bröder, görer icke detta onda; efter denne mannen är kommen i mitt hus; görer icke en sådana galenskap.

²⁴Si, jag hafver ena dotter, den ännu en jungfru är, och denne hafver ena frillo, dem vill jag låta komma ut till eder, att I förnedren dem, och gören med dem hvad eder täckes; men på denna mannen görer icke en sådana galenskap.

²⁵Men männerna ville intet lyda honom. Så tog mannen sina frillo, och hade henne ut till dem; den kände de, och hade sig skändeliga med henne i den hela nattene allt intill morgonen; och som morgonrodnen uppgick, läto de gå henne.

²⁶Då kom qvinnan, litet för dagningen, inför dörrena af mansens hus, der hennes herre inne var, och föll der omkull, och låg der intill ljust var.

²⁷Då nu hennes herre uppstod om morgonen, och lät upp dörrena af huset, och gick ut till att fara sin väg; si, då låg hans frilla för dörrene af huset, och hennes händer på tröskelen.

²⁸Och han sade till henne: Statt upp, låt oss gå; men hon svarade honom intet. Så tog han henne på sin åsna, redde sig till, och for hem till sitt.

²⁹Som han hemkom, tog han en knif, och tog sina frillo, och styckade henne, med ben och med allo, i tolf stycker, och sände till alla Israels landsändar.

³⁰Alle de, som det sågo, sade: Sådant är aldrig skedt eller sedt, sedan Israels barn kommo utur Egypti land, intill denna dag: Nu, betänker eder häröfver, och rådens vid, och säger till.