Apostlagärningarna 25

¹Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet for han från Cesarea upp till Jerusalem.

²Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför honom klagomål mot Paulus.

³För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde såsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom till Jerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att de kunde döda honom under vägen.

⁴Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och att han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.

⁵Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså fara dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han är skyldig till något ont.»

⁶Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, kom han åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig på domarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.

⁷När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hade kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,

⁸ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätt hade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mot helgedomen eller mot kejsaren.

⁹Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus och sade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rätta inför mig i denna sak?»

¹⁰Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och av sådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orätt gjort, såsom du själv mycket väl vet.

¹¹Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort något som förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; men om deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen giva mig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.» --

¹²Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han: »Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock få fara.»

¹³Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice till Cesarea och hälsade på hos Festus.

¹⁴Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus' sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig en man såsom fånge;

¹⁵och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömas skyldig.

¹⁶Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgiva någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig mot anklagelsen.

¹⁷Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utan uppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannen skulle föras fram.

¹⁸Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingen beskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;

¹⁹de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rörde deras särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som är död, men om vilken Paulus påstod att han lever.

²⁰Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningen härom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där stå till rätta i denna sak.

²¹När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde att bliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning inför honom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jag kunde sända honom till kejsaren.»

²²Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna vilja höra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få höra honom.»

²³Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt, och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämsta männen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.

²⁴Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären har tillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull hela hopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig med sina rop att han icke borde få leva längre.

²⁵Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjort något som förtjänar döden;

²⁶men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutit att sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkert besked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därför har jag fört honom fram inför eder, och först och främst inför dig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har; blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.

²⁷Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utan att på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»

Apostlagärningarna 25

¹Då nu Festus var kommen i landet, for han efter tre dagar upp ifrå Cesareen till Jerusalem.

²Då kommo den öfverste Presten och de ypperste af Judarna till honom emot Paulum, och förmanade honom;

³Och bådo om ynnest emot honom, att han ville kalla honom till Jerusalem; och de satte försåt för honom, till att dräpa honom i vägen.

⁴Då svarade Festus, att Paulus skulle väl förvaras i Cesareen; men innan en kort tid ville han draga dit igen.

⁵De som nu kunna ibland eder (sade han), komme ditned med oss, och klage då på honom, om de hafva något emot honom.

⁶Och sedan han hade töfvat der när dem mer än i tio dagar, for han ned till Cesareen; och dagen derefter satt han för rätta, och lät Paulum komma fram.

⁷Då han framkommen var. stodo de Judar kringom honom, som af Jerusalem nederkomne voro; och båro mäng och svår klagomål före emot Paulum, som de icke bevisa kunde.

⁸Och han försvarade sig, att han intet brutit hade, hvarken emot Judalagen, eller emot templet, eller emot Kejsaren.

⁹Då ville Festus göra Judomen till vilja, och svarade Paulo, och sade: Vill du fara upp till Jerusalem, och der härom stå till rätta för mig?

¹⁰Sade Paulus: Jag står för Kejsarerätt, och der bör mig dömas; Judomen hafver }ag ingen orätt gjort, såsom du ock sjelfver bäst vetst.

¹¹Men hafver jag någrom gjort skada, eller något det döden värdt är begått, då vedersakar jag icke dö. Är det ock intet sådant, som de åklaga mig före, kan ingen gifva mig dem så bort; jag skjuter mig till Kejsaren.

¹²Då hade Pestus samtal med Rådet, och svarade: Till Kejsaren hafver du skjutit dig; till Kejsaren skall du ock fara.

¹³Och då någre dagar voro framlidne, foro Konung Agrippa och Bemice ned till Cesareen, och skulle helsa Eestum.

¹⁴Och medan de dvaldes der i många dagar, förtäljde Pestus Konungenom Pauli sak, sägandes: Felix hafver låtit här efter sig en man fången;

¹⁵Om hvilken, då jag kom till Jerusalem, under viste mig de öfverste Presterna, och Judarnas äldste, begärandes dom emot honom.

¹⁶Och jag svarade dem: Det är icke de Romerskas sed bortgifva några mennisko till att förgöras, förr än den, som anklagad varder, hafver åklagarena jemte sig, och får rum till att försvara sig i sakene;

¹⁷Derföre, då de hitkommo, utan all fördröjelse, dagen derefter satt jag för rätta, och hade mannen före.

¹⁸Då åklagarena kommo före, båro de ingen sak fram, den jag hade tänkt.

¹⁹Men de hade någor spörsmål med honom om sina vantro, och om en som kallades Jesus, den död var, och Paulus stod deruppå, att han lefde.

²⁰Men då jag icke förstod mig i sakene, sade jag: om han ville fara till Jerusalem, och der stå till rätta derom.

²¹Och efter Paulus hade skottsmål, att Kejsaren skulle känna om hans sak, lät jag förvara honom, tilldess jag kunde sända honom till Kejsaren.

²²Då sade Agrippa till Pestum: Jag ville ock gerna höra mannen. I morgon, sade han, skall du få horan.

²³Dagen efter kom Agrippa och Bernice, med stor ståt, och gingo in på Rådhuset, med höfvitsmännerna, och de yppersta i staden; och vardt Paulus efter Festi befallning framhafder.

²⁴Och sade Festus: Konung Agrippa, och I män alle, som med oss tillstädes ären: Här sen I den mannen, om hvilken hele hopen af Judarna hafver bedit mig, både i Jerusalem och här, ropandes att honom borde icke lefva länger.

²⁵Men jag fann honom intet bedrifvit hafva, det döden värdt var;

²⁶Men efter han sköt sig till Kejsaren, så aktar jag ock sända honom. Men hvad jag skall skrifva herranom om honom, det visst är, hafver jag icke; hvarföre hafver jag nu honom här fram för eder, och mest för dig, Konung Agrippa, att när derom ransakadt är, må jag hafva hvad jag skrifva skall.

²⁷Ty mig synes orätt vara att sända någon fången, och icke dermed gifva saken tillkänna, för hvilka han anklagad är.