Apostlagärningarna 24

¹Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med några av de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde inför landshövdingen klagomål mot Paulus.

²Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sitt anklagelsetal; han sade:

³»Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom din försorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna för detta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, med många tacksägelser.

⁴Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, i din mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.

⁵Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväcker strid bland alla judar i hela världen, och att han är en huvudman för nasaréernas parti.

⁶Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vi honom,

⁷[1]

⁸och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffa dig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»

⁹De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sig så.

¹⁰Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala, tog han till orda och sade: »Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.

¹¹Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.

¹²Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i staden har man funnit mig tvista med någon eller ställa till folkskockning.

¹³Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga mig för.

¹⁴Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'den vägen'[2], vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fäders Gud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och i profeterna,

¹⁵och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.

¹⁶Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränkt samvete inför Gud och människor.

¹⁷Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för att överlämna några allmosor till mitt folk och för att frambära offer.

¹⁸Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtit helga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller något larm,

¹⁹av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara här tillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de hava något att anklaga mig för.

²⁰Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt de funno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,

²¹om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för de dödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta här bland eder.'»

²²Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen»[3], uppsköt målet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jag undersöka eder sak.»

²³Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så, att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hans närmaste från att vara honom till tjänst.

²⁴Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde honom om tron på Kristus Jesus.

²⁵Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix förskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.»

²⁶Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varför han ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.

²⁷När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare Porcius Festus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna, lämnade han Paulus kvar i fängelset. [1] V. 7 se Nya testamentets text i Ordförkl. [2] Se Väg i Ordförkl. [3] Se Väg i Ordförkl.

Apostlagärningarna 24

¹Efter fem dagar for öfverste Presten Ananias ned, med de äldsta, och med en förespråkare, benämnd Tertullus; desse gingo till landshöfdingen emot Paulum;

²Och då han var förekallad, begynte Tertullus klaga, och säga:

³Att vi lefve i mycken rolighet under dig, och mång ting beställas i goda måtto, i desso folke, genom dina försigtighet, högmägtige Felix; det anamme vi alltid och allestäds gerna, med all tacksägelse.

⁴Men på det att jag icke alltför länge skall förhålla dig, beder jag dig, att du hörer oss någor få ord, för din dygds skull.

⁵Vi hafve funnit denna mannen vara skadelig, den upplopp uppväcker allom Judom öfver hela verldena, och är en mästare för de Nazareners parti;

⁶Den ock tillbudit hafver göra templet oskärdt; den vi ock gripit hade, och ville dömt honom efter vår lag.

⁷Men höfvitsmannen Lysias kom dertill med stora magt, och tog honom utu våra händer;

⁸Bjudandes, att hans åklagare skulle komma till dig, af hvilkom du kan sjelfver utfråga och lata dig undervisa om all ärende, der vi klage honom före.

⁹Och Judarna sade ock dertillmed, att så var.

¹⁰Då svarade Paulus, när landshöfdingen tecknade honom, att han skulle tala: Efter jag nu väl vet, att du nu i mång är hafver domare varit för detta folk, vill jag med dess friare mod försvara mig.

¹¹Ty du kan väl märka, att icke är mer än tolf dagar, sedan jag kom upp till Jerusalem, till att bedja.

¹²Och hvarken funno de mig i templet disputera med någrom, eller göra något upplopp ibland folket, hvarken i Synagogorna, eller i staden;

¹³Och icke heller kunna de bevisa de stycker, der de klaga mig före.

¹⁴Dock bekänner jag för dig, att jag så dyrkar mina fäders Gud, efter den vägen som de kalla parti, att jag tror allt det i lagen och Propheterna skrifvet är;

¹⁵Och hafver samma hoppet till Gud, der de ock sjelfve efter vänta, som är, att de dödas uppståndelse skall ske, både de rättfärdigas, och orättfärdigas.

¹⁶Ja, för samma saks skull lägger jag mig vinn om hafva ett obesmittadt sam vet, inför Gud, och inför menniskor alltid.

¹⁷Men nu, efter mång år, kom jag, och skulle föra några almosor till mitt folk, och offer;

¹⁸I hvilkom de funno mig, att jag lät rena mig i templet, utan allt upplopp och buller.

¹⁹Men någre Judar voro af Asien, hvilke nu borde vara här tillstädes för dig, och klaga, om de något hade emot mig.

²⁰Eller säge desse samme, om de funno någor oskäl med mig, medan jag står här för Rådet;

²¹Utan för detta ena ordets skull, då jag stod ibland dem, och ropade om de dödas uppståndelse, dömes jag af eder i dag.

²²Då Felix detta hörde, förhalade han dem, väl vetandes huru fatt var om denna vägen, och sade: Då höfvitsmannen Lysias kommer härned, vill jag mig undervisa låta om edra sak;

²³Och befallde underhöfvitsmannen, att han skulle förvara Paulum, och låta honom hafva ro, och ingen af hans förmena att vara honom till tjenst. eller gå till honom.

²⁴Efter några dagar kom Felix, med sin hustru Drusilla, och hon var en Judinna. Då kallade han Paulum före, och hörde honom om trona på Christum.

²⁵Men då Paulus talade om rättfärdighet, och om kyskhet, och om den tillkommande domen, vardt Felix förskräckt, och sade: Gack dina färde i denna resone; när jag får beläglig tid dertill, vill jag låta kalla dig.

²⁶Men han förhoppades också, att han skulle få penningar af Paulo, på det han skulle gifva honom lös, för hvilka saks skull han ock ofta kallade honom till sig, och talade med honom.

²⁷Då nu tu är voro förlupna, kom Porcius Festus i Felix stad; men Felix ville göra Judomen till vilja, och lät Paulum blifva efter sig fången.