Apostlagärningarna 21

¹Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till Patara.

²Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på det gingo vi ombord och lade ut.

³Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty där skulle skeppet lossa sin last.

⁴Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att han icke borde begiva sig till Jerusalem.

⁵Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn, ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och bådo

⁶och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

⁷Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos dem en dag.

⁸Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea. Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom.

⁹Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk gåva.

¹⁰Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.

¹¹När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i hedningarnas händer.'»

¹²När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.

¹³Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»

¹⁴Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och sade: »Ske Herrens vilja.»

¹⁵Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss upp till Jerusalem.

¹⁶Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal lärjunge, som vi skulle gästa hos.

¹⁷Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med glädje.

¹⁸Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de äldste.

¹⁹Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna.

²⁰När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit till tro, och alla nitälska de för lagen.

²¹Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är.

²²Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har kommit hit.

²³Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som hava bundit sig genom ett löfte.

²⁴Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den.

²⁵Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt.»

²⁶Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem.

²⁷När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och de grepo honom

²⁸och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»

²⁹De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i helgedomen.

³⁰Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

³¹Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i uppror.

³²Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus

³³Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var och vad han hade gjort.

³⁴Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han att man skulle föra honom till kasernen.

³⁵Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt på, att han måste bäras av krigsmännen,

³⁶ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»

³⁷Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten: »Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan du tala grekiska?

³⁸Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till 'dolkmännens'[1] uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i öknen?»

³⁹Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus, medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillstäd mig att tala till folket.»

⁴⁰Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska[2] och sade: [1] Se Dolkmän i Ordförkl.

Apostlagärningarna 21

¹Som nu skedde att vi lade af dädan, och foro ifrå dem, kommom vi rätta kosen till Coum; och dagen nästefter till Rhodum, och dädan till Patara.

²Och der fingo vi ett skepp, som aktade sig till Phenicien; der stego vi uti, och ladom utaf.

³Och som Cypren begynte komma oss i sigte, lätom vi det på vänstra handene, och segladom till Syrien, och kommom till Tyrum; ty der lossade skeppet upp laddningena.

⁴Och efter vi funne der Lärjungar, blefvo vi der i sju dagar. Och de sade Paulo genom Andan, att han skulle icke fara upp till Jerusalem.

⁵Och då de dagar förlupne voro, drogo vi våra färde; och de följde oss alle, samt med hustrur och barn, tilldess vi kommom utu staden; och på stranden fölle vi på knä, och bådom.

⁶Och sedan vi hade helsat hvarannan, ginge vi till skepps; och de gingo till sitt igen.

⁷Men vi höllo seglatsen fram ifrån Tyro, och kommom neder till Ptolemais; och der hel sade vi bröderna, och blefve der en dag med dem.

⁸Dagen derefter kommom vi, som vorom med Paulo, till Cesareen; och gingom in uti Philippi Evangelistens hus, hvilken en var af de sju, och blefvom när honom.

⁹Och han hade fyra döttrar, jungfrur som propheterade.

¹⁰Och medan vi vorom der i många dagar, kom der en Prophet till utaf Judeen, benämnd Agabus.

¹¹Då han var kommen till oss, tog han Pauli bälte, och band sig fötter och händer, och sade: Det säger den Helge Ande: Den man, som detta bältet tillhörer, skola Judarna så binda i Jerusalem, och antvarda honom i Hedningahänder.

¹²När vi detta hörde, bådom vi, och de som utaf den staden voro, att han icke skulle draga upp till Jerusalem.

¹³Då svarade Paulus, och sade: Hvad (rören I, gråtandes, och bedröfvandes mitt hjerta? Jag är redebogen icke allenast bindas, utan jemväl dö i Jerusalem, för Herrans Jesu Namns skull.

¹⁴Och efter han lät intet säga sig, gåfve vi oss tillfrids, sägande: Varde Herrans vilje.

¹⁵Efter de dagar redde vi oss till, och forom upp till Jerusalem.

¹⁶Och kommo någre Lärjungar med oss af Cesareen, de der med sig hade en gamlan Lärjunga, som var af Cypren, benämnd Mnason, när hvilkom vi gästa skulle.

¹⁷Och när vi kommom till Jerusalem, undfingo oss bröderna gerna.

¹⁸Dagen derefter gick Paulus med oss in till Jacobum; och alle de äldste församlades;

¹⁹Då han dem helsat hade, förtäljde han dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud gjort hade, genom hans tjenst, ibland Hedningarna.

²⁰Då de det hörde, prisade de Herran, och sade till honom: Du ser, käre broder, huru mång tusend Judar äro som tro; och alle hafva nit om lagen.

²¹Och de hafva hört af dig, att du lärer alla de Judar, som bo ibland Hedningarna, att de skola träda ifrå Mose lag; sägandes, att de icke skola om skära sin barn, och icke vandra efter som vant är.

²²Hvad är det då? Den menige man måste ändtliga församlas; ty de få väl höra, att du äst kommen.

²³Så gör nu, som vi säge dig: Vi hafve här fyra män, som löfte hafva på sig;

²⁴Dem tag till dig, och rena dig med dem, och bekosta der något uppå att de raka sitt hufvud; och deraf kunna alle veta, att det är intet som de hört hafva om dig; utan att du ock så vandrar, att du OCK häller lagen.

²⁵Men de Hedningar, som vid trona tagit hafva, dem hafve vi tillskrifvit, och beslutit att de intet sådant behöfva att hålla; utan att de taga sig vara för det afgudom offradt är, och för blod, och för det som förqvafdt är, och för boleri.

²⁶Dagen derefter tog Paulus männerna till sig, och lät rena sig med dem; och gick in i templet, förkunnandes att reningsdagarna voro fullbordade, tilldess utoffradt var, för hvar och en af dem.

²⁷Då de sju dagar när ute voro, och de Judar, som voro af Asien, fingo se honom i templet, upprette de allt folket, och togo fatt på honom,

²⁸Ropande: I män af Israel, hjelper; detta är den man, som alla allestäds lärer, emot folket, emot lagen, och emot detta rummet; och derutöfver hafver han dragit Greker in i templet, och gjort detta helga rummet oskärdt.

²⁹Ty de hade sett Trophimus af Epheso i staden med honom, och mente att Paulus hade haft honom in i templet.

³⁰Och vardt ett upplopp i hela staden, och folket församlades, och togo Paulum, och drogo honom utu templet. Och straxt vordo portarna tilläste.

³¹Och som de ville dräpit honom, fick den öfverste höfvitsmannen för krigsfolket båd, huru hela Jerusalem var upprest.

³²Då tog han straxt till sig krigsknektarna och höfvitsmännerna, och kom löpandes till dem; och när de fingo se höfvitsmannen och krigsknektarna, vände de igen att slå Paulum.

³³Och gick höfvitsmannen fram, och tog fatt på honom, och lät binda honom med två kedjor; och sporde ho han var, eller hvad han gjort hade.

³⁴Men ibland folket ropade den ene så, och den andre så; och efter han kunde intet förfara det visst var, för sorlets skull, lät han föra honom i lägret.

³⁵Och när han kom till trapporna, hände sig att krigsknektarna måste bära honom, för öfvervalds skull, som gick af folkena.

³⁶Ty der följde ganska mycket folk efter, och ropade: Tag bort honom !

³⁷Och som nu Paulus begynte komma in i lägret, sade han till höfvitsmannen: Må jag ock tala med dig? Då sade han: Kan du tala Grekisko?

³⁸Äst icke du den Egyptiske mannen, som för dessa dagar gjorde ett upplopp, och hade ut i öknena fyratusend mördare?

³⁹Då sade Paulus: Jag är en Judisk man, af Tarsen i Cilicien, en borgare i den namnkunniga staden; jag beder dig, städ till att jag må tala till folket.

⁴⁰Och han tillstadde det. Då stod Paulus på trappone, och tecknade till folket med handene. Då nu vardt en stor tysta, talade han till dem på Ebreiskt mål, sägandes: