Apostlagärningarna 20

¹Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till Macedonien.

²Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland.

³Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.

⁴Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen Asien.

⁵Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.

⁶Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och där vistades vi i sju dagar.

⁷På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;

⁸och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen, där vi voro församlade.

⁹Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje våningen; och när man tog upp honom, var han död

¹⁰Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»

¹¹Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades; först då begav han sig i väg.

¹²Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet tröstade.

¹³Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.

¹⁴Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.

¹⁵Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios. Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.

¹⁶Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd, för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem.

¹⁷Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.

¹⁸Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder:

¹⁹huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.

²⁰Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder.

²¹Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²²Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad där skall vederfaras mig;

²³allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser vänta mig.

²⁴Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.

²⁵Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.

²⁶Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för någons blod.

²⁷Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.

²⁸Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.

²⁹Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.

³⁰Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.

³¹Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.

³²Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade.

³³Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.

³⁴I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig.

³⁵I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»

³⁶När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med dem alla.

³⁷Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt;

³⁸och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet.

Apostlagärningarna 20

¹Då nu upploppet vardt stilladt, kallade Paulus Lärjungarna till sig, och helsade dem, och for sina färde, till att draga in uti Macedonien.

²Och när han hade vandrat genom de landsändar, och förmanat dem med mycket tal, kom han in i Grekeland;

³Och han blef der i tre månader. Och efter Judarna hade satt försåt för honom, när han skulle fara in i Syrien, fick han för råd att vända om igen genom Macedonien.

⁴Och följde honom allt intill Asien Sopater af Bereen; och af Thessalonica Aristarchus, och Secundus, och Gajus af Derbe, och Timotheus; och af Asien Tychicus, och Trophimus.

⁵Desse foro framföre, och bidde oss i Troade.

⁶Men vi seglade af Philippis, efter Påskadagarna, och kommom till dem i Troade innan fem dagar; och töfvade der i sju dagar.

⁷På en Sabbath, då Lärjungarna kommo tillsammans, till att bryta brödet, hade Paulus ett tal för dem, efter han ville annan dagen färdas; och fördröjde han talet intill midnatt.

⁸Och mång ljus voro upptänd i salen, der de församlade voro.

⁹Så satt der en yngling uti ett fenster, benämnd Eutychus, och var förtyngd af svär sömn; och vid Paulus länge talade, tog sömnen honom så svärliga, att han föll ned af tredje bottnen, och vardt upptagen döder.

¹⁰Då steg Paulus ned, och lade sig på honom, och tog omkring honom, och sade: Varer icke bedröfvade; ty själen är ännu uti honom.

¹¹Sedan gick han upp igen, och bröt brödet, och åt; och talade sedan länge med dem, tilldess det dagades; och så färdades han.

¹²Och hade de den ynglingen fram lefvandes; och voro deraf icke litet tröstade.

¹³Men vi stegom till skepps, och forom dädan till Asson, aktande der intaga Paulum; ty han hade så skickat, och han ville fara landvägen.

¹⁴När vi tillhopakommom i Asson, togom vi honom in, och kommom sedan till Mitylenen.

¹⁵Dädan seglade vi, och kommom dagen nästefter in mot Chium; och så dagen derefter kommom vi till Samum, och töfvade i Trogillio; och nästa dagen efter kommom vi till Miletum.

¹⁶Ty Paulus hade satt sig före att segla framom Ephesus, på det att han icke skulle förtöfva sig i Asien; ty han hastade sig, om möjeligit hade varit, att han kunde varit i Jerusalem om Pingesdagarna.

¹⁷Och sände han af Mileto båd till Ephesum, och kallade till sig Presterna i församlingene.

¹⁸När de kommo till honom, sade han till dem: I veten, huruledes jag hafver varit när eder alltid, ifrå första dagen jag kom in i Asien;

¹⁹Tjenandes Herranom med all ödmjukhet, och med många tårar och frestelser, som mig vederforos af Judarnas försåt;

²⁰Så att jag hafver intet försummat, det eder kunde vara till nytto, att jag ju hafver förkunnat eder, och lärt eder uppenbarliga och synnerliga;

²¹Betygandes både för Judar och Greker den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herra Jesum Christum.

²²Och nu si, jag, bunden i Andanom, färdas till Jerusalem, icke vetandes hvad mig der öfvergå skall;

²³Utan den Helge Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfvelse står mig före.

²⁴Dock aktar jag d; t intet, ej heller är mig sjelfvom mitt lif kärt; på det jag skall fullkomna mitt lopp med glädje, och det ämbete som jag anammat hafver af Herranom Jesu, till att betyga Evangelium om Guds nåd.

²⁵Och nu si, jag vet, att härefter fån I icke se mitt ansigte, I alle, der jag framfarit hafver och predikat Guds rike.

²⁶Derföre betygar jag eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod;

²⁷Ty jag hafver icke försummat, med mindre jag hafver förkunnat eder allt Guds råd.

²⁸Så hafver nu akt på eder, och på allan hjorden, i hvilkom den Helge Ande hafver eder satt till Biskopar, att regera Guds församling, hvilka han hafver förvärfvat med sitt blod.

²⁹Ty jag vet det att, sedan jag skiljs ifrån eder, skola komma ibland eder svära ulfvar, de der hjorden icke spara skola.

³⁰Och af eder sjelfvom skola män uppkomma, som tala skola det orätt är, och draga lärjungar till sig.

³¹Derföre vaker, och tänker uppå, att jag i tre år, natt och dag, icke hafver återvändt förmana hvar och en, med tårar.

³²Och nu. bröder, befaller jag eder Gudi, och hans nåds orde, hvilken mägtig är uppbygga eder, och gifva eder arfvedel ibland allom dem som helgade varda.

³³Ingens mans silfver, eller guld, eller kläder hafver jag begärat.

³⁴Men I veten sjelfve, att dessa händerna hafva tjent till min nödtorft, och deras som med mig voro.

³⁵All ting hafver jag vist eder, att så måste man arbeta, och upptaga de svaga, och tänka på Herrans Jesu ord, som han sade: Saligare är gifva än taga.

³⁶Och när han detta sagt hade, föll han på sin knä, och bad med allom dem.

³⁷Och vardt en stor gråt med allom dem; och de föllo Paulo om halsen, och kysste honom;

³⁸Sörjande mest för det ordets skull, som han sagt hade, att de skulle icke mer få se hans ansigte. Och så följde de honom till skepps.