Andra Moseboken 13

¹Och HERREN talade till Mose och sade:

²»Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör det.

³Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat ätas.

⁴På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.

⁵Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas, amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:

⁶I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall hållas en HERRENS högtid.

⁷Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos dig, i hela ditt land.

⁸Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag drog ut ur Egypten.'

⁹Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur Egypten.

¹⁰Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.

¹¹Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,

¹²då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.

¹³Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du lösa.

¹⁴Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?', skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten, ur träldomshuset;

¹⁵ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött bland mina söner löser jag.'

¹⁶Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur Egypten.»

¹⁷När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste; ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten;

¹⁸därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

¹⁹Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben härifrån med eder.»

²⁰Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte.

²¹Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt.

²²Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej heller eldstoden om natten.

Andra Moseboken 13

¹Och HERren talade med Mose, och sade:

²Helga mig allt förstfödt; det som allahanda moderlif öppnar när Israels barnom, både ibland menniskor och boskap; ty de äro min.

³Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hwilken I utgångne ären af Egypten, utu träldomens huse; att HERren hafwer eder hädan utfört med wäldiga hand; Derföre skall du icke äta surdeg.

⁴I dag ären I utgångne i den månadenom Abib.

⁵När nu HERren låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hwilket han dina fäder sworit hafwer, att han wille gifwa dig ett land, der mjölk och hannog uti flyter; så skall du denna tjenstena hålla i denna månadenom.

⁶I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagenom är HERrans högtid.

⁷Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd; så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.

⁸Och du skall säga dinom son på den tiden: Sådant hålle wi fördenskull, att HERren så hafwer gjort med oß, då wi drogom utur Egypten.

⁹Derföre skall dig wara ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon; på det att HERrans lag skall wara i dinom mun, att HERren hafwer utfört dig af Egypten med wäldiga hand.

¹⁰Derföre håll denna seden i sinom tid årliga.

¹¹När nu HERren hafwer låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom han dig och dina fäder sworit hafwer, och hafwer dig det gifwit;

¹²Så skall du afskilja HERanom allt det som öppnar moderlifwet, och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är skall höra HERranom till.

¹³Det förstfödda af åsnanom skall du lösa med ett får; om du icke löser det, så bryt halsen sönder på thy; men allt förstfödt af mennisko ibland din barn skall du lösa.

¹⁴Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hwad är detta? skall du säga thy: HERren hafwer fört oß med wäldiga hand utur Egypten, ifrå träldomens huse.

¹⁵Ty då Pharao war trög till att släppa oß, slog HERren allt det förstfödt war i Egypti lande, ifrå menniskones förstfödda, intill boskapens förstfödda: Derföre offrar jag HERranom allt det, som moderlifwet öppnar, det mankön är; och det som förstfödt är af min barn löser jag.

¹⁶Och det skall wara dig för ett tecken i dine hand, och en åminnelse för din ögon, att HERren hafwer fört oß med wäldiga hand utur Egypten.

¹⁷Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den wägen genom de Philisteers land, den genast war; ty han tänkte att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omwända igen till Egypten.

¹⁸Derföre förde han folket omkring på den wägen genom öknena åt röda hafwet; och Israels barn foro wäpnade utur Egypti lande.

¹⁹Och Mose tog med sig Josephs ben; ty han hade tagit en ed af Israels barnom, och sagt: Gud warder eder sökandes, så förer min ben hädan med eder.

²⁰Så drogo de ut ifrå Succoth, och slogo deras lägre i Etam, närmast wid öknena.

²¹Och HERren gick före dem om dagen uti en molnstod, på det han skulle föra dem den rätta wägen; och om nattena uti en eldstod, på det han skulle lysa dem; till att wandra både dag och natt.

²²Den molnstoden och eldstoden skiljdes intet ifrå folket.