Andra Moseboken 12

¹Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

²Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall hos eder vara den första av årets månader.

³Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart hushåll får ett lamm.

⁴Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst antal, i mån av vad var och en äter.

⁵Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av fåren eller av getterna skolen I taga det.

⁶Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad; då skall man -- Israels hela församlade menighet -- slakta det vid aftontiden.

⁷Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.

⁸Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.

⁹I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.

¹⁰Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i eld.

¹¹Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS Påsk[1].

¹²Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.

¹³Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när jag slår Egyptens land.

¹⁴Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den, släkte efter släkte.

¹⁵I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han skall utrotas ur Israel.

¹⁶På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.

¹⁷Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag såsom en evärdlig stiftelse.

¹⁸I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen, skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.

¹⁹I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad han är främling eller inföding i landet.

²⁰Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta osyrat bröd.

²¹Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet.

²²Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin hus dörr intill morgonen.

²³Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren[2] att komma i i edra hus och hemsöka eder.

²⁴Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid.

²⁵Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.

²⁶När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?',

²⁷skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och tillbad.

²⁸Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

²⁹Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock allt förstfött ibland boskapen.

³⁰Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet hus fanns, där icke någon död låg.

³¹Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.

³²Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad, och välsignen därvid mig.»

³³Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»

³⁴Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och buro dem på sina axlar.

³⁵Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock kläder.

³⁶Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från egyptierna.

³⁷Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot, vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn.

³⁸En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.

³⁹Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat tillreda någon reskost åt sig.

⁴⁰Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år.

⁴¹Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.

⁴²En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för alla Israels barn, släkte efter släkte.

⁴³Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;

⁴⁴men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha omskurit honom.

⁴⁵En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.

⁴⁶I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.

⁴⁷Israels hela menighet skall iakttaga detta.

⁴⁸Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.

⁴⁹En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.»

⁵⁰Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose och Aron.

⁵¹Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras härskaror. [1] Hebr pésach, av pasách »gå förbi», »skona»; jfr v. 13. [2] Se Fördärvaren i Ordförkl.

Andra Moseboken 12

¹HERren sade till Mose och Aaron i Egypti lande:

²Denne månaden skall wara när eder den förste månaden; och af honom skolen I begynna månaderna om året.

³Taler till hela Israels menighet, och säger: På tionde dagen i denna månadenom tage hwar och en ett får, den en husfader är, ju ett får till huset.

⁴Men der ett hus är för klent till ett får, så tage din nästa granna wid sitt hus efter själarnas tal, som nog kunde wara till att förtära fåret.

⁵Och det skall wara ett får, som ingen wank hafwer, en gummar och årsgammal. Af lambom eller kidom skolen I tagat.

⁶Och I skolen behållat intill fjortonde dagen i denna månadenom. Och hwar hopen i hela Israel skall slagtat till aftonen;

⁷Och skolen taga af deß blod och stryka på båda sidoträn åt dörrene, och öfra dörrträt i husen, der de äta det uti;

⁸Och skolen så äta köttet i den samma nattene, stekt wid eld, och osyradt bröd, och skolen ätat med bitter salso.

⁹I skolen icke ätat rått, eller med wattne sudet; utan allena stekt wid eld, deß hufwud med deß fötter och inelfwer.

¹⁰Och I skolen intet låta qwart blifwa till morgonen: Om något blifwer qwart till morgonen, skolen I det uppbränna med elde.

¹¹Men så skolen I ätat: I skolen wara gjordade kringom edra länder, och hafwa edra skor på edra fötter, och stafrar i edra händer; och I skolen ätat, såsom de der hasta till wägs; ty det är HERrans Passah.

¹²Förty jag will i den samma nattene gå genom Egypti land, och slå allt det förstfödt är i Egypti lande, både af menniskor och boskap, och bewisa mitt straff på alla de Egyptiers gudar: Jag HERren.

¹³Och blodet skall wara eder ett tecken på husen, der I uti ären, att när jag ser blodet, skall jag gå framom eder; och eder icke wederfaras skall den plåga, som eder förderfwa må, när jag slår Egypti land.

¹⁴Och I skolen hafwa denna dagen till åminnelse; och I skolen hålla honom högtideligan HERranom till en fest; I och alle edra efterkommande i en ewig brukning.

¹⁵I sju dagar skolen I äta osyradt bröd, nämliga på första dagenom skolen I upphålla med syradt bröd uti edor hus. Den som syradt bröd äter, ifrå första dagen, allt intill den sjunde, hans själ skall förgöras af Israel.

¹⁶Den första dagen skall wara helig, att I sammankommen, och den sjunde skall ock wara helig, att I sammankommen: Intet arbete skolen I göra på dem, utan det som till maten hörer för allahanda själar, det allena mågen I göra för eder.

¹⁷Och håller eder wid osyradt bröd; förty på den samma dagen hafwer jag utfört edra härar utur Egypti land: Derföre skolen I, och alle edre efterkommande, hålla denna dagen i en ewig brukning.

¹⁸På fjortonde dagen i första månadenom, om aftonen, skolen I äta osyradt bröd, intill en och tjugonde dagen i samma månadenom om aftonen.

¹⁹Så att man i sju dagar intet syradt bröd finner i edor hus; ty den som syradt bröd äter, hans själ skall förgöras utur Israels menighet, ehwad han är utländsk eller inländsk.

²⁰Derföre äter intet syradt bröd; utan allenast osyradt bröd uti alla edra boningar.

²¹Och Mose kallade alla de äldsta i Israel, och sade till dem: Leter ut och tager får, hwar och en för sitt husfolk, och slagter Passah.

²²Och tager ett knippe isop, och dopper i blodet i bäckenet, och stryker dermed på öfra dörrträt, och båda sidoträn; och ingen menniska gånge ut genom sins hus dörr intill morgonen.

²³Förty HERren warder gångandes der framom, och skall plåga de Egyptier. Och när han får se blodet på öfra dörrträt och på de tu sidoträn, går HERren framom dörrena, och icke låter förderwaren komma uti edor hus till att plågas.

²⁴Derföre håll denna seden för dig och din barn till ewig tid.

²⁵Och när I kommen in uti landet, det HERren eder gifwandes warder, såsom han sagt hafwer, så håller denna tjenstena.

²⁶Och när edor barn säga till eder: Hwad hafwen I der för en tjenst?

²⁷Skolen I säga: Det är HERrans Passahoffer, den der gick framom Israels barn i Egypten, då han plågade de Egyptier, och frälste wår hus. Då bugade sig folket, och tillbad.

²⁸Och Israels barn gingo bort, och gjorde, såsom HERren Mose och Aaron budit hade.

²⁹Och om midnattstid slog HERren allt det förstfödt war i Egypti lande, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol satt, allt intill dens förstfödda son, som fången satt i fängelset, och allt förstfödt af boskapenom.

³⁰Då stod Pharao upp, och alle hans tjenare på den nattene, och alle Egyptier, och ett stort rop wardt uti Egypten; ty der war intet hus, der icke en döder inne låg.

³¹Och han kallade Mose och Aaron om nattena, och sade: Görer eder reda, och farer ut ifrå mitt folk, I och Israels barn; går åstad, och tjener HERranom, såsom I sagt hafwen.

³²Tager ock med eder edor får och fä, såsom I sagt hafwen; går åstad, och wälsigner mig med.

³³Och de Egyptier trängde fast uppå folket, att de måste med hast drifwa dem ut af landet; ty de sade: Wi dö hwar och en.

³⁴Och folket bar råan deg, förra än han försyrad wardt, till deras mat, bundnan i deras kläder, på deras axlar.

³⁵Och Israels barn hade gjort, såsom Mose sagt hade; och hade bedts af de Egyptier silfwer, och gyldene tyg, och kläder.

³⁶Och HERren hade gifwit folkena nåd för de Egyptier, så att de lånte dem; och de blottade de Egyptier.

³⁷Så drogo Israels barn ut ifrå Rameses till Succoth, sexhundradetusend män till fot, förutan barn.

³⁸Och mycket gement folk drog också med dem; och får och fä, och ganska mycken boskap.

³⁹Och de bakade af den råa degen, som de utur Egypten förde, osyrade kakor; ty han war icke syrad, efter de wordo utdrefne utur Egypten, och kunde icke förtöfwa, och hade eljest ingen kost beredt sig.

⁴⁰Tiden, i hwilkom Israels barn bodde i Egypten, är fyrahundrade och tretio år.

⁴¹Då de förlidne woro, gick hela HERrans här på en dag utur Egypti land.

⁴²Derföre warder denna natten hållen HERranom, att han hafwer fört dem utur Egypti land. Och Israels barn skola hålla henne HERranom, de och deras efterkommande.

⁴³Och HERren sade till Mose och Aaron: Detta är sättet till att hålla Passah: Ingen främling skall äta deraf.

⁴⁴Den som en köpter träl är, den skall man omskära, och sedan äte han deraf.

⁴⁵En husman, och en dagakarl, skola intet äta deraf.

⁴⁶Uti eno huse skall man ätat. I skolen intet af deß kött bära ut för huset, och I skolen intet ben sönderslå af thy.

⁴⁷Hela menigheten i Israel skall så göra.

⁴⁸Om någon främling bor när dig, och will hålla HERranom Passah, han omskäre allt det mankön är, sedan gånge härtill, att han detta gör, och ware såsom en inländsker; ty ingen oomskoren skall äta deraf.

⁴⁹Samma lagen ware dem inländska, och utländska, som bor ibland eder.

⁵⁰Och all Israels barn gjorde såsom HERren hade budit Mose och Aaron.

⁵¹Och så förde HERren på en dag Israels barn utur Egypti land, med deras härar.