Uppenbarelseboken 6

¹Och jag såg Lammet bryta det första av de sju inseglen; och jag hörde ett av de fyra väsendena säga såsom med tordönsröst: »Kom.»

²Då fick jag se en vit häst; och mannen som satt på den hade en båge, och en segerkrans blev honom given, och han drog ut såsom segrare och för att segra.

³Och när det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra väsendet säga »Kom.»

⁴Då kom en annan häst fram, en som var röd; och åt mannen som satt på den blev givet att taga friden bort från jorden, så att människorna skulle slakta varandra. Och ett stort svärd blev honom givet.

⁵Och när det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje väsendet säga »Kom.» Då fick jag se en svart häst; och mannen som satt på den hade en vågskål i sin hand.

⁶Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: »Ett mått[1] vete för en silverpenning[1] och tre mått korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke skada.»

⁷Och när det bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: »Kom.»

⁸Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden.

⁹Och när det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blivit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, som de hade.

¹⁰Och de ropade med hög röst och sade: »Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?»

¹¹Och åt var och en av dem gavs en vit, fotsid klädnad, och åt dem blev tillsagt att de ännu en liten tid skulle giva sig till ro, till dess jämväl skaran av deras medtjänare och bröder, som skulle bliva dräpta likasom de själva, hade blivit fulltalig.

¹²Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod;

¹³och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind.

¹⁴Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats.

¹⁵Och konungarna på jorden och stormännen och krigsöverstarna och alla de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor.

¹⁶Och de sade till bergen och klipporna: »Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede.

¹⁷Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?» [1] Se Mått och Silverpenning i Ordförkl.

Uppenbarelseboken 6

¹Och jag såg, att Lambet uppbröt ett af inseglen, och jag hörde ett af de fyra djuren säga, såsom med tordönsröst: Kom, och se.

²Och jag såg, och si, en hvit häst; och den derpå satt, hade en båga, och honom vardt gifven en krona; och han for ut till att vinna, och få seger.

³Och då det uppbröt det andra inseglet, hörde jag det andra djuret säga: Kom, och se.

⁴Och der utgick en annar häst, röd; och honom, som derpå satt, vardt gifvet att han skulle borttaga friden af jordene, och att de skulle slå sig ihjäl inbördes; och honom vardt gifvet ett stort svärd.

⁵Och då det uppbröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje djuret säga: Kom, och se. Och jag såg, och si, en svart häst; och den der satt på honom hade ena vågskål i sine hand.

⁶Och jag hörde ena röst midt ibland de fyra djur, sägandes: Ett mått hvete om en penning, och tre mått bjugg om en penning; och oljone och vinet gör ingen skada.

⁷Och då det uppbröt det fjerde inseglet, hörde jag dess fjerde djursens röst säga: Kom, och se.

⁸Och jag såg, och si, en black häst; och den som på honom satt, hans namn var döden, och helvetet följde honom efter; och dem vardt magt gifven öfver fjerde parten på jordene, att döda med svärd, och med hunger, och med döden af de vilddjur på jordene äro.

⁹Och då det uppbröt det femte inseglet, såg jag, under altaret, deras själar, som dödade voro för Guds ords skull, och för det vittnesbörds skull, som de hade;

¹⁰Och de ropade med höga röst, och sade: Herre, du som äst helig och sannfärdig, huru länge dömer du icke, och hämnas icke vårt blod på dem, som bo på jordene?

¹¹Och dem vardt gifvet hvarjom och enom ett sidt hvitt kläde, och till dem vardt sagdt, att de skulle ännu hvilas en liten tid, till dess talet blefve fullt af deras medtjenare och bröder, de der ock skola dödade varda, såsom ock de.

¹²Och jag såg, att det uppbröt det sjette inseglet; och si, då vardt en stor jordbäfning, och solen vardt svart som en hårsäck, och månen vardt alltsammans såsom blod.

¹³Och stjernorna föllo af himmelen ned på jordena, såsom fikonaträt sin fikon nedersläpper, då det ristes af stort väder.

¹⁴Och himmelen gick bort, såsom en tillslagen bok; och all berg och öar vordo rörd af sitt rum.

¹⁵Och Konungarna på jordene, och de öfverste, och rike, och höfvitsmän, och väldige och alle tjenare, och alle frie, fördolde sig uti jordkulor, och i bergskrefvor;

¹⁶Och sade till berg och klippor: Faller öfver oss, och skyler oss för hans ansigte, som sitter på stolen, och för Lambsens vrede;

¹⁷Ty den store hans vredes dag är kommen; och ho kan bestå?