Uppenbarelseboken 12

¹Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.

²Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.

³Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina huvuden sju kronor.

⁴Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade fött det.

⁵Och hon födde ett barn gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och till hans tron;

⁶Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två hundra sextio dagar.

⁷Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,

⁸men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem.

⁹Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

¹⁰Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.

¹¹De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden.

¹²Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»

¹³Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan, som hade fött gossebarnet.

¹⁴Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån ormens åsyn.

¹⁵Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en ström, för att strömmen skulle bortföra henne.

¹⁶Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.

¹⁷Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds bud och hava Jesu vittnesbörd.

¹⁸Och han ställde sig på sanden invid havet.

Uppenbarelseboken 12

¹Och i himmelen syntes ett stort tecken: En qvinna beklädd med solene, och månen under hennes fötter, och på hennes hufvud en krona af tolf stjernor.

²Och hon var hafvandes, ropade, och pintes med barn, och hade stort qval till att föda.

³Och så syntes ett annat tecken i himmelen, och si, en stor röd drake, som hade sju hufvud och tio horn, och på hans hufvud sju kronor.

⁴Och hans stjert drog tredjeparten af himmelens stjernor, och kastade dem ned på jordena; och draken stod för qvinnone som föda skulle, på det, när hon födt hade, skulle han uppäta hennes barn.

⁵Och hon födde ett svenbarn, som regera skulle alla Hedningar med jernris; och hennes barn vardt borttaget till Gud, och till hans stol.

⁶Och qvinnan flydde uti öknena, der hon rum hade, beredt af Gudi, att hon der föda skulle, i tusende, tuhundrade och sextio dagar.

⁷Och det vardt en stor strid i himmelen: Michael och hans Änglar stridde med drakan, och draken stridde och hans Änglar;

⁸Och de vunno intet; och deras rum vardt icke mer funnet i himmelen.

⁹Och den store draken, den gamle ormen, den der heter djefvul och Satanas, vardt utkastad, den der bedrager hela verldena; och han vardt kastad på jordena, och hans änglar vordo ock bortkastade med honom.

¹⁰Och jag hörde en stor röst, som sade i himmelen: Nu är vår Guds salighet, och kraft, och rike, och magt hans Christs vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den dem åklagade för Gud, dag och natt.

¹¹Och de vunno honom för Lambsens blods skull, och för dess vittnesbörds ords skull, och de hafva icke älskat sitt lif allt intill döden.

¹²Derföre, glädjens, I himlar, och de som bo i dem. Ve dem som bo på jordene, och på hafvet; ty djefvulen stiger ned till eder, och hafver en stor vrede, vetandes att han icke lång tid hafver.

¹³Och då draken såg att han förkastad var på jordena, förföljde han qvinnona, som svenbarnet födt hade.

¹⁴Och qvinnone vordo gifne två vingar, såsom af en stor örn; att hon skulle flyga uti öknena uti sitt rum, der hon födes en tid, och två tider, och en half tid, ifrån ormsens ansigte.

¹⁵Och ormen sputade utu sin mun vatten, såsom en ström, efter qvinnona; på det han skulle fördränka henne.

¹⁶Men jorden halp qvinnone, och upplät sin mun, och uppsvalg strömmen, som draken af sin mun utsputat hade.

¹⁷Och draken vardt vred på qvinnona, och gick bort, att han skulle örliga med de andra af hennes säd, de som hålla Guds bud, och hafva Jesu Christi vittnesbörd. Och han stod på hafsens sand.