Romarbrevet 4

¹Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?

²Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud.

³Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»

⁴Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.

⁵Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

⁶Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:

⁷»Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda.

⁸Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»

⁹Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet».

¹⁰Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren.

¹¹Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

¹²Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

¹³Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.

¹⁴Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.

¹⁵Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.

¹⁶Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,

¹⁷enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.

¹⁸Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»

¹⁹Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.

²⁰Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud

²¹och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.

²²Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

²³Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom,

²⁴utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre,

²⁵vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

Romarbrevet 4

¹Hvad säge vi då vår fader Abraham efter köttet hafva funnit?

²Det säge vi: Är Abraham rättfärdig vorden af gemingarna, så hafver han det han må berömma sig af; men icke för Gudi.

³Men hvad säger Skriften? Abraham trodde Gudi, och det vardt honom räknadt till rättfärdighet.

⁴Men honom, som håller sig vid gemingarna, varder lönen icke räknad af nåd, utan af pligt.

⁵Såsom ock David säger, att saligheten är dens menniskos, hvilko Gud tillräknar rättfärdighetena, utan gerningar. Såsom ock David säger, att saligheten är dens menniskos, hvilko Gud tillräknar rättfärdighetena, utan gerningar.

⁶

⁷Salige äro de, som deras orättfärdigheter äro förlåtna, och deras synder äro öfverskylda.

⁸Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar.

⁹Månn nu denna saligheten allenast vara kommen öfver omskärelsen, eller ock öfver förhudena? Vi säge ju, att Abrahe vardt tron räknad till rättfärdighet.

¹⁰Huru blef hon honom då tillräknad? När han var i omskärelsen, eller när han var i förhudene? Icke i omskärelsen, utan i förhudene.

¹¹Men han tog omskärelsens tecken för ett insegel till trones rättfärdighet, hvilka han hade i förhudene; att han skulle vara allas deras fader, som i förhudene trodde, att sådant skulle ock räknas dem för rättfärdighet;

¹²Desslikes ock omskärelsens fader, icke dem allenast, som äro af omskärelsen, utan ock dem som vandra i trones fotspår, som var i vår faders Abrahams förhud.

¹³Ty det löftet, att han skulle varda verldenes arfvinge, är icke skedt Abrahe och hans säd igenom lagen, utan igenom trones rättfärdighet.

¹⁴Ty om de, som lyda till lagen, äro arfvingar, så är tron onyttig vorden, och löftet är blifvet om intet.

¹⁵Derföre måste det vara af trone, att det skall vara af nåd, och löftet fast blifva allo sädene; icke honom allenast som är af lagen, utan ock honom som är af Abrahams tro, hvilken är allas våra fader; Derföre måste det vara af trone, att det skall vara af nåd, och löftet fast blifva allo sädene; icke honom allenast som är af lagen, utan ock honom som är af Abrahams tro, hvilken är allas våra fader;

¹⁶

¹⁷Som skrifvet är: Jag hafver satt dig till en fader öfver många Hedningar, för Gudi, den du trott hafver, hvilken de döda gör lefvande, och kallar de ting, som icke äro, lika som de voro.

¹⁸Och han trodde på det hopp, der intet hopp var, att han skulle varda många Hedningars fader, som sagdt var till honom: Så skall din säd vara.

¹⁹Och han vardt icke svag i trone, och aktade icke sin halfdöda kropp, ty han var när hundrade åra gammal; ej heller Saras halfdöda qved;

²⁰Ty han tvinade intet på Guds löfte med otro; utan vardt stark i trone, gifvandes Gudi ärona;

²¹Och var full viss derpå, att den som lofvade, han var ock mägtig det att hålla.

²²Derföre var det ock räknadt honom till rättfärdighet.

²³Så är detta icke allenast skrifvet för hans skull, att honom tillräknadt vardt;

²⁴Utan ock för våra skull, som det också tillräknadt varder, när vi trom på honom, som vår Herra Jesum uppväckte ifrå de döda;

²⁵Hvilken för våra synders skull är utgifven, och för våra rättfärdighets skull uppväckt.