Nehemja 13

¹Vid samma tid föreläste man ur Moses bok för folket, och man fann däri skrivet att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,

²därför att de icke hade kommit Israels barn till mötes med mat och dryck, utan hade lejt Bileam emot dem till att förbanna dem; fastän vår Gud förvandlade förbannelsen till välsignelse.

³Och när de hade hört lagen, avskilde de allt slags främmande folk från Israel.

⁴Men en tid förut hade prästen Eljasib, som var satt att förestå kammaren i vår Guds hus, och som var en frände till Tobia,

⁵åt denne inrett en stor kammare, där man förut plägade lägga in spisoffret, rökelsen och kärlen och den tionde av säd, vin och olja, som var bestämd åt leviterna, sångarna och dörrvaktarna, så ock offergärden åt prästerna.

⁶Men under allt detta var jag icke i Jerusalem; ty i den babyloniske konungen Artasastas trettioandra regeringsår hade jag återkommit till konungen. Men sedan jag efter någon tid hade utbett mig tillstånd av konungen,

⁷begav jag mig till Jerusalem. Och när jag där förnam det onda som Eljasib hade gjort till förmån för Tobia, då han hade inrett åt honom en kammare i förgårdarna till Guds hus,

⁸misshagade detta mig högeligen; och jag lät kasta allt Tobias bohag ut ur kammaren.

⁹Därefter tillsade jag att man skulle rena kamrarna, och jag lät åter ställa in i dem Guds hus' kärl, så ock spisoffret och rökelsen.

¹⁰Och när jag vidare fick veta att man icke hade givit åt leviterna vad dem tillkom, varför ock leviterna och sångarna, i stället för att förrätta sina sysslor, hade avvikit var och en till sitt jordagods,

¹¹då förebrådde jag föreståndarna detta och sade: »Varför har Guds hus blivit så försummat?» Och jag hämtade dem tillhopa och lät dem inställa sig på sina platser.

¹²Och hela Juda förde fram till förrådshusen sin tionde av säd, vin och olja;

¹³och jag satte prästen Selemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem till biträde Hanan, son till Sackur, son till Mattanja; ty dessa voro ansedda såsom pålitliga män, och de skulle nu ombesörja utdelningen åt sina bröder.

¹⁴Tänk fördenskull på mig, min Gud, och låt icke de fromma gärningar bliva utplånade, som jag har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där!

¹⁵Vid samma tid såg jag i Juda huru man trampade vinpressarna på sabbaten och förde hem säd, som man lastade på åsnor, så ock vin, druvor och fikon och annat lastgods av olika slag, och huru man förde sådant till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag varnade dem, när de sålde dessa livsförnödenheter.

¹⁶Och tyrierna, som vistades där, förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna, och detta i Jerusalem.

¹⁷Då förebrådde jag Juda ädlingar detta och sade till dem: »Huru kunnen I handla så illa och därmed ohelga sabbatsdagen?

¹⁸Var det icke därför att edra fäder gjorde sådant som vår Gud lät all denna olycka komma över oss och över denna stad? Och nu dragen I ännu större vrede över Israel genom att så ohelga sabbaten.»

¹⁹Och så snart det begynte bliva mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, tillsade jag att man skulle stänga dörrarna; jag tillsade ock att man icke skulle öppna dem förrän efter sabbaten. Och jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna, för att intet lastgods skulle kunna föras in på sabbatsdagen.

²⁰Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.

²¹Men jag varnade dem och sade till dem: »Varför stannen I över natten framför muren? Om I ännu en gång gören så, skall jag låta min hand drabba eder.»

²²Och jag tillsade leviterna att de skulle rena sig och komma och hålla vakt vid portarna, för att sabbatsdagen måtte hållas helig. Tänk ock därför på mig, min Gud, och hav misskund med mig efter din stora nåd!

²³På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig asdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.

²⁴Och deras barn talade till hälften asdoditiska -- ty judiska kunde de icke tala riktigt -- eller ock något av de andra folkens tungomål.

²⁵Då förebrådde jag dem detta och uttalade förbannelser över dem, ja, några av dem slog jag och ryckte jag i skägget. Och jag besvor dem vid Gud och sade: »I skolen icke giva edra döttrar åt deras söner, ej heller skolen I av deras döttrar taga hustrur åt edra söner eller åt eder själva.

²⁶Var det icke med sådant som Salomo, Israels konung, försyndade sig? Det fanns bland de många folken ingen konung som var hans like, ty han var älskad av sin Gud, och Gud satte honom till konung över hela Israel. Likväl kommo de främmande kvinnorna också honom att synda.

²⁷Och nu skulle vi om eder få höra att I haven gjort allt detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud, i det att I haven tagit till eder främmande kvinnor!»

²⁸Och en son till Jojada, översteprästen Eljasibs son, var måg till horoniten Sanballat; honom drev jag bort ifrån mig.

²⁹Tänk på dem, min Gud, därför att de hava befläckat prästadömet och prästadömets och leviternas förbund!

³⁰Så renade jag folket ifrån allt främmande väsen; och jag fastställde vad prästerna och leviterna skulle iakttaga, var och en i sin syssla,

³¹och huru vedoffret på bestämda tider skulle avlämnas, och huru med förstlingsgåvorna skulle förfaras. Tänk härpå, min Gud, och räkna mig det till godo!

Nehemja 13

¹Och på den tid vardt Mose bok läsen för folkens öron; och vardt funnet deruti skrifvet, att de Ammoniter och de Moabiter skulle aldrig komma uti Guds församling;

²Derföre, att de icke mötte Israels barnom med bröd och vatten, utan lejde Bileam emot dem, att han skulle förbanna dem; ändock vår Gud vände den förbannelsen uti välsignelse.

³Då de nu hörde denna lagen, af skiljde de allt blandningsfolk ifrån Israel.

⁴Och tillförene hade Presten Eljasib lagt Tobia håfvor uti offerkammaren, i vår Guds hus.

⁵Förty han hade gjort honom en stor kammar, der de hade tillförene lagt spisoffer, rökelse, redskap och tiond af säd, vin och oljo, efter Leviternas, sångarenas och dörravaktarenas bud; dertill Presternas häfoffer.

⁶Men i allt detta var jag icke i Jerusalem; ty uti andra och tretionde årena Arthahsasta, Konungens i Babel, kom jag till Konungen; och efter några dagar förvärfde jag lof af Konungenom.

⁷Och jag drog åter till Jerusalem; och jag förmärkte, att det icke godt var, som Eljasib med Tobia gjort hade, i det han gjorde honom en kammar i gårdenom till Guds hus.

⁸Och mig förtröt det svårliga; och jag kastade all Tobia hus tyg ut för kammaren,

⁹Och bad, att de skulle rena kamrarna; och jag lät komma dit i samma staden Guds hus tyg, spisoffer och rökelse.

¹⁰Och jag förnam, att Leviternas delar vordo dem icke gifne; för hvilka sak Leviterna och sängarena voro bortflydde, hvar till sin åker, till att arbeta.

¹¹Då straffade jag öfverstarna, och sade: Hvi öfvergifve vi Guds hus? Men jag församlade dem, och satte dem i sitt rum.

¹²Och hele Juda lät komma fram tiond af säd, vin och oljo, i drätselen.

¹³Och jag satte öfver drätselen Selemia Presten, och Zadok den Skriftlärda, och af Leviterna, Pedaja; och under deras hand Hanan, Saccurs son, Mattania sons; förty de voro hållne för trogna män, och dem vardt befaldt utskifta sinom brödrom.

¹⁴Tänk uppå mig, min Gud, derföre, och bortkasta icke mina barmhertighet, som jag med mins Guds huse, och i hans vakt, gjorde.

¹⁵På samma tiden såg jag i Juda trampas i presserna om Sabbathen, och införas kärfvar, och åsnar ladda med vin, drufvor, fikon och allahanda bördor, till Jerusalem, på Sabbathsdagen; och jag betygade dem på den dagen, då de sålde spisningen.

¹⁶Bodde desslikes Tyrer derinne; de förde fisk och allahanda varor, och sålde det på Sabbatherna, Juda barnom och Jerusalem.

¹⁷Då straffade jag de öfversta i Juda, och sade till dem: Hvad är det för en ond ting, som I gören, och bryten Sabbathsdagen?

¹⁸Gjorde icke våre fäder så, och vår Gud lät komma alla denna olyckon öfver oss, och öfver denna staden? Och I gören ännu vredena öfver Israel större, brytande Sabbathen.

¹⁹Och då portarna i Jerusalem uppdragne voro för Sabbathen, böd jag tillsluta portarna, och befallde, att man icke skulle upplåta dem intill efter Sabbathen; och jag satte några af mina tjenare vid portarna, att ingen börda skulle föras derin om Sabbathsdagen.

²⁰Så blefvo de krämare och köpmän, med allahanda varor, om nattena, utanför porten af Jerusalem, en gång och annan.

²¹Då betygade jag dem, och sade till dem: Hvi blifven I om nattene utanför muren? Om I gören så mer, skall min hand komma uppå eder. Ifrå den tiden kommo de intet om Sabbathen.

²²Och jag sade till Leviterna, som rene voro, att de skulle komma och vakta portarna, till att helga Sabbathsdagen. Min Gud, tänk ock på mig för detta här, och skona mig efter dina stora barmhertighet.

²³Jag såg ock på den tiden, att Judarna togo sig hustrur af Asdod, Ammon och Moab;

²⁴Och deras barn talade half Asdodisko, och kunde icke tala Judisko, utan efter hvars folkens mål.

²⁵Och jag straffade dem, och bannade dem, och slog några män, och hårdrog dem, och tog en ed af dem vid Gud: I skolen icke gifva edra döttrar deras söner, icke heller taga deras döttrar till edra söner, eller till eder sjelf.

²⁶Hafver icke Salomo, Israels Konung, syndat dermed? Och var dock ibland många Hedningar ingen Konung honom lik. Och han var sinom Gud kär; och Gud satte honom till Konung öfver hela Israel. Likväl kommo de utländska qvinnor honom till att synda.

²⁷Hafven I det icke hört, medan I sådant stort ondt gören, och förtagen eder emot vår Gud med främmande qvinnors giftermål?

²⁸Och en af Jojada barn, Eljasibs sons, öfversta Prestens, hade befryndat sig med Saneballat den Horoniten; men jag dref honom ifrå mig.

²⁹Tänk uppå dem, min Gud, som besmitta Presterskapet, och Presterskapens förbund, och Leviternas.

³⁰Alltså renade jag dem ifrån alla utländska; och beställde Presternas och Leviternas vakt, hvar och en till sitt ämbete;

³¹Och till att offra ved, på bestämd tid, och förstling. Tänk uppå mig, Gud, till det bästa.