Markus 8

¹Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:

²»Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.

³Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»

⁴Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»

⁵Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»

⁶Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.

⁷De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.

⁸Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken.

⁹Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt.

¹⁰Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.

¹¹Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen.

¹²Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.»

¹³Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.

¹⁴Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten.

¹⁵Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»

¹⁶Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.

¹⁷Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

¹⁸I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke?

¹⁹Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.»

²⁰»Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»

²¹Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

²²Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.

²³Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?»

²⁴Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.»

²⁵Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart.

²⁶Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

²⁷Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?»

²⁸De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»

²⁹Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.»

³⁰Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.

³¹Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.

³²Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom.

³³Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

³⁴Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.

³⁵Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.

³⁶Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

³⁷Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

³⁸Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

Markus 8

¹UTI de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, Kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem:

²Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta;

³Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga.

⁴Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan?

⁵Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju.

⁶Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket.

⁷Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram.

⁸Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro.

⁹Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem.

¹⁰Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha.

¹¹Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen.

¹²Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas.

¹³Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver.

¹⁴Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet.

¹⁵Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg.

¹⁶Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd.

¹⁷Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt?

¹⁸Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet?

¹⁹Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf.

²⁰Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju.

²¹Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet?

²²Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom.

²³Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något säg.

²⁴Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä.

²⁵Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan säg klarliga alla.

²⁶Och han lät gå honom hem, och sade; Gäck intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne.

²⁷Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara?

²⁸De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna.

²⁹Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus.

³⁰Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom;

³¹Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen.

³²Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom.

³³Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gäck bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer.

³⁴Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och t age sitt kors uppå sig, och följe mig.

³⁵Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den. som mister sitt lif, för mina och Evangelii. skull, han skall det behålla.

³⁶Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ?

³⁷Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må?

³⁸Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.