Lukas 18

¹Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas.

²Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa.

³I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'

⁴Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa;

⁵likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'»

⁶Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger.

⁷Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?

⁸Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»

⁹Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra:

¹⁰»Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan.

¹¹Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.

¹²Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.'

¹³Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.' --

¹⁴Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»

¹⁵Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.

¹⁶Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.

¹⁷Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»

¹⁸Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»

¹⁹Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.

²⁰Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»

²¹Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»

²²När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»

²³Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik.

²⁴Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!

²⁵Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»

²⁶Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»

²⁷Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»

²⁸Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.»

²⁹Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn,

³⁰ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»

³¹Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen.

³²Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad,

³³och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»

³⁴Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.

³⁵Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde.

³⁶När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var.

³⁷Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen.

³⁸Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»

³⁹Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»

⁴⁰Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:

⁴¹»Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.»

⁴²Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.»

⁴³Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud.

Lukas 18

¹Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;

²Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;

³Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.

⁴Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;

⁵Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa påmig.

⁶Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.

⁷Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?

⁸Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?

⁹Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:

¹⁰Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.

¹¹Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.

¹²Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.

¹³Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.

¹⁴Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.

¹⁵Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.

¹⁶Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.

¹⁷Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.

¹⁸Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif?

¹⁹Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.

²⁰Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.

²¹Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.

²²Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.

²³Då han det hörde, vardt han stor liga bedröfvad; ty han var ganska rik.

²⁴Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;

²⁵Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.

²⁶Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?

²⁷Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.

²⁸Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.

²⁹Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull,

³⁰Den icke skall igenfå mycket mer i denna tiden, och i tillkommande verld evinnerligit lif.

³¹Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.

³²Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.

³³Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.

³⁴Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.

³⁵Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.

³⁶Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?

³⁷Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.

³⁸Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.

³⁹Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.

⁴⁰Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,

⁴¹Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.

⁴²Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.

⁴³Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.