Kolosserbrevet 2

¹Jag vill nämligen, att I skolen veta, vilken kamp jag har att utstå för eder och för församlingen i Laodicea och för alla de andra som icke personligen hava sett mitt ansikte.

²Ty jag önskar, att deras hjärtan skola få hugnad, därigenom att de slutas tillsammans i kärlek och komma till en full förståndsvisshets hela rikedom, till en rätt kunskap om Guds hemlighet, vilken är Kristus;

³ty i honom finnas visdomens och kunskapens alla skatter fördolda.

⁴Detta säger jag, för att ingen skall bedraga eder med skenfagert tal.

⁵Ty om jag ock till kroppen är frånvarande, så är jag dock i anden hos eder och gläder mig, när jag ser den ordning, som råder bland eder, och när jag ser fastheten i eder tro på Kristus.

⁶Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom

⁷och varen rotade i honom och låten eder uppbyggas i honom och befästas i tron, i enlighet med den undervisning I haven fått, och överflöden i tacksägelse.

⁸Sen till, att ingen får bortföra eder såsom ett segerbyte genom sin tomma och bedrägliga »vishetslära», i det att han åberopar fäderneärvda människomeningar och håller sig till världens »makter»[1] och icke till Kristus.

⁹Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen,

¹⁰och i honom haven I blivit delaktiga av den fullheten, i honom som är huvudet för alla andevärldens furstar och väldigheter.

¹¹I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus.

¹²I haven ju med honom blivit begravna i dopet; I haven ock i dopet blivit uppväckta med honom, genom tron på Guds kraft, hans som uppväckte honom från de döda.

¹³Ja, också eder som voren döda genom edra synder och genom edert kötts oomskurenhet, också eder har han gjort levande med honom; ty han har förlåtit oss alla våra synder.

¹⁴Han har nämligen utplånat den handskrift som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset.

¹⁵Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det att han i honom har triumferat över dem.

¹⁶Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat.

¹⁷Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulla komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.

¹⁸Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust i »ödmjukhet» och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner, någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne

¹⁹och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken hela kroppen vinner sin tillväxt i Gud, i det att den av sina ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning.

²⁰Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån världens »makter», varför låten I då allahanda stadgar läggas på eder, likasom levden I ännu i världen:

²¹»Det skall du icke taga i», »Det skall du icke smaka», »Det skall du icke komma vid»,

²²och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning -- allt till åtlydnad av människobud och människoläror?

²³Visserligen har allt detta fått namn om sig att vara »vishet», eftersom däri ligger ett självvalt gudstjänstväsende och ett slags »ödmjukhet» och en kroppens späkning; men ingalunda ligger däri »en viss heder», det tjänar allenast till att nära det köttsliga sinnet. [1] Se Makter i Ordförkl.

Kolosserbrevet 2

¹Så vill jag att I veta skolen, hvilken kamp jag hafver om eder, och om dem som äro i Laodicea, och om alla dem som min person i köttet icke sett hafva;

²På det deras hjerta måga få någon hugnad, och sammanfogade varda i kärlekenom, till all rikedom uti fullkomligit förstånd, till att kunna besinna Guds hemlighet, både Fadrens och Christi;

³Uti hvilkom fördolda ligga alla visdoms och förstånds häfvor.

⁴Men detta säger jag, på det ingen skall bedraga eder med klok ord.

⁵Ty ändock jag är ifrån eder efter köttet, är jag dock när eder i Andanom, fröjdar mig, och ser edor skickelse, och edar tros stadighet på Christum.

⁶Såsom I nu anammat hafven Herran Christum Jesum, så vandrer i honom;

⁷Och varer rotade och uppbyggde i honom, och varer faste i trone, såsom I lärde ären, och varer i henne rikeliga tacksamme.

⁸Ser till, att eder icke någor bortröfvar med Philosophia och fåfängt bedrägeri, efter menniskors stadgar, och efter verldenes stadgar, och icke efter Christum;

⁹Ty i honom bor all Gudomsens fullhet lekamliga.

¹⁰Och I ären i honom fullkomne, hvilken är hufvudet öfver all Förstadöme och väldighet;

¹¹I hvilkom I ock omskorne ären med den omskärelse, som sker utan händer, då I afladen syndakroppen i köttet, nämliga med Christi omskärelse;

¹²I det, att I med honom begrafne ären genom dopet; i hvilkom I ock uppståndne ären genom trona, den Gud verkar, hvilken honom uppväckt hafver ifrå de döda.

¹³Han hafver ock gjort eder lefvande med honom, då I döde voren i synderna, och uti edars kötts förhud; och hafver förlåtit oss alla synder;

¹⁴Och afplånat den handskrift, som oss emot var; hvilken af stadgarna kom, och var oss emot; och den hafver han tagit oss af vägen, och naglat vid korset;

¹⁵Och hafver blottat Förstadömen, och väldigheterna, och fört dem uppenbarliga, och gjort en härlig seger af dem, genom sig sjelf.

¹⁶Så låter nu ingen göra eder samvet öfver mat, eller dryck, eller öfver bestämda helgedagar, eller nymånader, eller Sabbather;

¹⁷Hvilket är skuggen af det som tillkommande var; men kroppen sjelf är i Christo.

¹⁸Låter ingen taga eder lönen ifrå, den som vandrar efter egen godtycko i Änglaödmjukhet och andelighet, i de ting han aldrig sett hafver, och är förgäfves uppblåst i sitt köttsliga sinne;

¹⁹Och håller sig icke vid hufvudet, af hvilko hele lekamenen genom leder och ledamot kraft får och tillsammans hänger, och tillväxer i den förökelse som Gud gifver.

²⁰Efter I nu döde ären med Christo, ifrå de verldsliga stadgar; hvi låten I eder då begripas med beskrefna stadgar, lika som I ännu lefden i verldene?

²¹De der säga: Du skall icke komma vid det; icke smaka det; icke handtera det;

²²Hvilket dock allt förgås i brukningene, och är efter menniskors bud och lärdom;

²³Hvilke hafva väl ett sken af visdom, genom sjelftagen andelighet och ödmjukhet, och derigenom att de icke skona kroppen, och göra icke köttena dess äro till dess nödtorft.