Josua 2

¹Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där lade de sig till vila.

²Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»

³Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava kommit hit för att utforska hela landet.»

⁴Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon: »Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de voro;

⁵och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt, gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»

⁶Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.

⁷Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna hade begivit sig åstad.

⁸Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till dem på taket

⁹och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja, att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.

¹⁰Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och Og, huru I gåven dem till spillo.

¹¹Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden.

¹²Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken därpå,

¹³och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»

¹⁴Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert, såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»

¹⁵Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.

¹⁶Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen I sedan fortsätta eder färd.»

¹⁷Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den ed som du nu har tagit av oss,

¹⁸om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och likaledes om du icke har din fader och din moder och dina bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.

¹⁹Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må dennes blod komma över vårt huvud.

²⁰Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria ifrån den ed som du har tagit av oss.»

²¹Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.

²²Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men hade icke funnit dem.

²³Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits dem.

²⁴Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

Josua 2

¹Josua, Nuns son, sände hemliga ut två spejare ifrå Sittim, och sade dem: Går och beser landet, och Jericho. De gingo åstad, och kommo in uti ene skökos hus, som het Rahab, och der lågo de.

²Då vardt Konungenom i Jericho sagdt Si, i denna nattene äro någre män inkomne ifrån Israels barn, till att bespeja, landet.

³Då sände Konungen i Jericho till Rahab, och lät säga henne: Få oss ut de män, som till dig i ditt hus komne äro; ty de äro komne till att bespeja allt landet.

⁴Men qvinnan fördolde de två männerna, och sade: Här äro väl två män inkomne till mig; men jag visste icke hvadan de voro.

⁵Och då jag ville låta dörrena igen, då mörkt vardt, gingo de ut, så att jag icke vet hvart de gingo; söker med hast efter dem, I fån dem väl fatt.

⁶Men hon lät dem stiga upp på taket, och öfvertäckte dem med linstjelkar, som hon der på taket utbredt hade.

⁷Men männerna sökte efter dem på den vägen till Jordan, allt intill färjostaden; och porten vardt tilläster straxt de utkomne voro, som efter dem jagade.

⁸Och förra än männerna lade sig till sofva, steg hon upp på taket;

⁹Och sade till dem: Jag vet, att Herren hafver gifvit eder detta landet; ty en förskräckelse för eder är fallen öfver oss, och alle landsens inbyggare äro bäfvande vordne för edor tillkommelse.

¹⁰Ty vi hafve hört, huru Herren uttorkade vattnet i röda hafvet för eder, då I drogen utur Egypten; och hvad I gjort hafven de två Amoreers Konungar, Sihon och Og, på hinsidon Jordan, huru I gåfven dem tillspillo.

¹¹Och sedan vi det hörde, vardt vårt hjerta förtvifladt, och intet mod är mer i någon man för edor tillkommelse; ty Herren edar Gud han är Gud, både uppe i himmelen, och nedre på jordene.

¹²Så svärjer mig nu vid Herran, efter jag hafver gjort barmhertighet med eder, att I ock gören barmhertighet med mins faders hus, och gifver mig ett vårdtecken;

¹³Att I låten lefva min fader, mina moder, mina breder, och mina systrar, och allt det de hafva; och frälser våra själar ifrå döden.

¹⁴Männerna sade till henne: Om vi icke göre barmhertighet och trohet med dig, då Herren gifver oss landet, så skall var själ vara döden skyldig för eder, såframt du icke förråder vårt ärende.

¹⁵Så släppte hon dem neder med ett tåg genom ett fenster; ty hennes hus var i stadsmurenom; och hon bodde desslikes på murenom.

¹⁶Och hon sade till dem: Går uppåt berget, att de, som söka efter eder, icke möta eder, och gömmer eder der i tre dagar, så länge de komma igen, som efter eder fara; sedan går edar väg.

¹⁷Männerna sade till henne: Vi vilje vara denna eden qvitte, som du af oss tagit hafver;

¹⁸När vi komme i landet, och du icke binder detta rosenröda tåget i fenstret, med hvilko du oss nedersläppt hafver: och hafver församlat till dig i huset din fader, dina moder, dina bröder, och hela dins fadershus;

¹⁹Och hvilken som går utom dörrena af ditt hus, hans blod vare öfver hans hufvud, och vi oskyldige; men alle de som i dino huse äro, om en hand kommer vid dem, så skall deras blod vara öfver vårt hufvud.

²⁰Och om du något af denna vår ärende utröjer, så vilje vi vara den eden qvitte, som du af oss tagit hafver.

²¹Hon sade: Vare som I sägen: och låt gå dem; och de gingo sin väg, och hon band det rosenröda tåget i fenstret.

²²Och de gingo sin väg, och kommo upp på berget, och blefvo den tre dagar, tilldess de kommo igen, som efter dem foro: ty de hade sökt dem på alla vägar, och dock intet funnit dem.

²³Så vände de två männerna tillbaka, gingo ned af berget, och foro utöfver, och kommo till Josua, Nuns son, och förtäljde honom allt, såsom de det funnit hade;

²⁴Och sade till Josua: Herren hafver gifvit oss allt landet i våra händer, alle landsens inbyggare äro förskräckte för oss.