Jona 4

¹Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.

²Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och sådan att du ångrar det onda.

³Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara död än leva.»

⁴Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»

⁵Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se huru det skulle gå med staden.

⁶Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.

⁷Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.

⁸När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än leva.»

⁹Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava skäl att vredgas till döds.»

¹⁰Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en natt och förgicks efter en natt.

¹¹Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i myckenhet!»

Jona 4

¹Det förtröt Jona ganska storliga, och wardt wred;

²Och bad till HErran, och sade: Ack! HErre, det är det som jag sade, då jag ännu war i mitt land; derföre jag ock wille det förekomma, och fly till hafs; ty jag wet att du äst en nådelig Gud, barmhertig, långmodig, och af stor mildhet, och låter dig ångra det onda.

³Så tag då nu mina själ ifrå mig, HErre; ty jag will heldre wara död, än lefwa.

⁴Men HErren sade: Menar du, att du skäliga wredgas?

⁵Och Jona gick utu staden, och satte sig östan för staden, och gjorde sig der ena hyddo; der satte han sig neder i skuggan, till dess han måtte se hwad stadenom wederfaras skulle.

⁶Men HErren Gud förskaffade en kurbits; den wäxte öfwer Jona, att hon skulle skygga öfwer hans hufwud, och wederqwicka honom i hans wedermödo; och Jona gladdes fast öfwer den kurbitsen.

⁷Men Gud förskaffade en matk om morgonen, då morgonrodnen uppgick; han åt kurbitsen, så att hon förtorkades.

⁸Men då solen uppgången war, förskaffade Gud ett torrt östanwäder, och solen stack Jona uppå hufwudet, så att han wanmägtig wardt. Då önskade han sine själ döden, och sade: Jag wille heldre wara död, än lefwandes.

⁹Då sade Gud till Jona: Menar du, att du skäliga wredgas om kurbitsen? Och han sade: Jag må wäl wredgas allt intill döden.

¹⁰Och HErren sade: Du jämrar dig om kurbitsen, der du intet uppå arbetat hafwer, och hafwer ej heller låtit henne uppwäxa, hwilken i ene natt wardt, och i ene natt förgicks;

¹¹Och jag skulle icke jämra mig öfwer Nineve, en sådana stor stad, der mer uti är än hundradetusend och tjugutusend menniskor, som intet weta åtskilja mellan sina högra hand och den wenstra; dertill ock mycken djur?