Jakobsbrevet 3

¹Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta att vi skola få en dess strängare dom.

²I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.

³När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.

⁴Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit styrmannen vill.

⁵Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.

⁶Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv är antänd av Gehenna.

⁷Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och verkligen har blivit tamd, genom människors natur.

⁸Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift.

⁹Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.

¹⁰Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder.

¹¹Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten?

¹²Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.

¹³Finnes bland eder någon vis och förståndig man, så må han, i visligt saktmod, genom sin goda vandel låta se de gärningar som hövas en sådan man.

¹⁴Om I åter i edra hjärtan hysen bitter avund och ären genstridiga, då mån I icke förhäva eder och ljuga, i strid mot sanningen.

¹⁵Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och tillhör de »själiska»[1] människorna, ja, de onda andarna.

¹⁶Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är.

¹⁷Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.

¹⁸Och rättfärdighetens frukt kommer av en sådd i frid, dem till del som hålla frid. [1] Se Själisk i Ordförkl.

Jakobsbrevet 3

¹Mine bröder, farer icke hvar man efter att vara lärare; vetande att vi dess större dom fåm.

²Ty i mång stycke fele vi alle; men den der icke felar uti ett ord, han är en fullkommen man, och kan regera hela lekamen med betsel.

³Si, vi läggom hästomen betsel i munnen, att de skola lyda oss, och omkastom deras hela kropp.

⁴Si ock skeppen, ehuru stor de äro, och af starkt väder drifvas, varda de dock likväl omvänd med ett litet roder, ehvart rodermannen vill.

⁵Så är ock tungan en klen lem, och kommer stor ting åstad; si en liten eld, huru stor skog han upptänder.

⁶Och tungan är ock en eld, en verld full med orätt. Så är ock tungan ibland våra lemmar, och besmittar hela lekamen, och upptänder all vår umgängelse, då hon upptänd är af helvete.

⁷Ty all natur, både djurs, och foglars, och ormars, och deras som i hafvet äro, varder tam, och är tamd af menniskors natur;

⁸Men tungan kan ingen menniska tämja, det oroliga onda, full med dödelig förgift.

⁹Med henne prise vi Gud, och Fadren; och med henne bannom vi menniskorna, som äro skapade efter Guds liknelse.

¹⁰Af samma mun går pris och bannor. Det bör icke, mine bröder, så vara.

¹¹Icke gifver en källa af ett hål både sött och bäskt vatten?

¹²Icke kan fikonträt, mine bröder, bära oljo, eller vinträt fikon? Så kan ock ingen källa salt och sött vatten gifva.

¹³Ho är vis och klok ibland eder, han bevise med sin goda umgängelse sina gerningar, uti saktmodighet och visdom.

¹⁴Om I hafven bittert nit och träto uti edart hjerta, berömmer eder icke, och ljuger icke emot sanningen.

¹⁵Ty den visdom är icke ofvanefter kommen, utan är jordisk, mennisklig, och djefvulsk.

¹⁶Ty hvar nit och träta är, der är ostadighet och allt ondt.

¹⁷Men den visdom, som ofvanefter är, han är först kysk, och sedan fridsam, saktmodig, låter säga sig, full med barmhertighet och goda frukter, opartisk, oskrymtelig.

¹⁸Men rättfärdighetenes frukt varder sådd i frid, dem som frid hålla.