Jakobsbrevet 1

¹Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.

²Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,

³och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.

⁴Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.

⁵Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

⁶Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.

⁷En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --

⁸en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.

⁹Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.

¹⁰Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.

¹¹Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.

¹²Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.

¹³Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.

¹⁴Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.

¹⁵Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.

¹⁶Faren icke vilse, mina älskade bröder.

¹⁷Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.

¹⁸Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.

¹⁹Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.

²⁰Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.

²¹Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.

²²Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.

²³Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:

²⁴när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.

²⁵Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.

²⁶Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.

²⁷En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.

Jakobsbrevet 1

¹Jacobus, Guds och Herrans Jesu Christi tjenare: dem tolf slägtom, som äro här och der förskingrade, helso.

²Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelse;

³Och veter, att edor tros bepröfvelse gör tålamod.

⁴Men låter tålamodet hafva ett fullbordadt verk; på det I skolen vara fullkomna och hele, och intet fel hafva.

⁵Hvar nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje af Gudi, den der gifver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom gifven varda.

⁶Men han bedje i trone, intet tviflandes; ty den der tviflar, han är såsom hafsens våg, som af vädret drifs och föres.

⁷Sådana menniska tänke icke, att hon får något af Herranom.

⁸En man, som tviflar, är ostadig i alla sina vägar.

⁹Men en broder, som ringa är, berömme sig af sin upphöjelse;

¹⁰Och den som rik är, af sin förnedring; ty såsom blomstret af gräset skall han förgås.

¹¹Solen går upp med hetta, och gräset förvissnar, och blomstret faller af, och dess sköna fägring förgås; så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.

¹²Salig är den man, som tåleliga lider frestelse; ty då han bepröfvad är, skall han ta lifsens krono, den Gud lofvat hafver dem som honom älska.

¹³Ingen säge, då han frestad varder, att han af Gudi frestad varder; ty Gud frestas icke af ondt, han frestar ock ingen;

¹⁴Utan hvar och en varder frestad, då han af sin egen begärelse dragen och lockad varder.

¹⁵Derefter, sedan begärelsen hafver aflat, föder hon synden; men då synden är fullbordad, föder hon döden.

¹⁶Farer icke ville, mine käre bröder.

¹⁷All god gåfva, och all fullkomlig gåfva kommer ofvanefter, ifrå ljusens Fader; när hvilkom ingen förvandling är, eller ljus och mörkers omskiftelse.

¹⁸Han hafver oss födt efter sin vilja, genom sanningenes ord, på det vi skulle vara förstlingen af hans kreatur.

¹⁹Derföre, mine käre bröder, hvar och en menniska vare snar till att höra, och sen till att tala, och sen till vrede.

²⁰Ty mansens vrede gör icke det rätt är för Gudi.

²¹Lägger fördenskull bort alla orenlighet och alla ondsko, och anammer ordet med saktmodighet, som i eder plantadt är, det edra själar kan saliga göra.

²²Men varer ordets görare, och icke allenast hörare, bedragandes eder sjelfva.

²³Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel;

²⁴Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.

²⁵Men den der skådar uti frihetenes fullkomliga lag, och blifver deruti, och är icke en glömsker hörare, utan en görare, den samme varder salig uti sin gerning.

²⁶Hvar nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjenar Gudi, och icke styrer sina tungo, utan bedrager sitt hjerta, hans Gudstjenst är fåfäng.

²⁷Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjenst, söka faderlös och moderlös barn, och enkor, uti deras bedröfvelse, och behålla sig obesmittad af verldene.