Första Petrusbrevet 2

¹Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och avund och allt förtal.

²Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning,

³om I annars haven »smakat att Herren är god».

⁴Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;

⁵och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.

⁶Det heter nämligen på ett ställe i skriften: »Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.»

⁷För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten»,

⁸som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.

⁹I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.

¹⁰I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk», I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått barmhärtighet».

¹¹Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar» att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen.

¹²Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem.

¹³Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är konungen, såsom den överste härskaren,

¹⁴eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra vad gott är.

¹⁵Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.

¹⁶I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.

¹⁷Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären konungen».

¹⁸I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga.

¹⁹Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oförskylt.

²⁰Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta välbehaglig för Gud.

²¹Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.

²²»Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.

²³När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.

²⁴Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».

²⁵Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.

Första Petrusbrevet 2

¹Så lägger nu bort alla ondsko, och allt svek, och skrymteri, och afund, och allt förtal;

²Och åstunder förnuftenes mjölk, som intet svek vet, såsom nyfödd barn; på det att I uppväxen af henne;

³Om I annars hafven smakat att Herren är god;

⁴Till hvilken I komne ären, såsom till den lefvande stenen, som af menniskom förkastad är, men när Gudi utkorad och kostelig.

⁵I ock, såsom lefvande stenar, uppbygger eder till ett andeligit hus, och till ett heligt Presterskap, till att offra andelig offer, som Gudi äro tacknämlig, genom Jesum Christum.

⁶Derföre håller ock Skriften: Si, jag lägger i Zion en utvald kostelig hörnsten, och hvilken som tror på honom, han skall icke komma på skam.

⁷Eder, som tron, är han kostelig; men dem som icke tro är stenen, som byggningsmännerna hafva bortkastat, vorden till en hörnsten;

⁸Och en sten, der man stöter sig på, och en förargelseklippo dem som stöta sig på ordet, och tro icke derpå, der de till skickade voro.

⁹Men I ären det utvalda slägtet, det Konungsliga Presterskapet, det heliga folket, och det egendomsfolket; att I skolen kungöra hans dygd, som eder kallat hafver af mörkret, till sitt underliga ljus.

¹⁰I, som tillförene icke voren folk, ären nu Guds folk; och I, som tillförene icke haden fått barmhertighet, hafven nu fått barmhertighet.

¹¹Käre bröder, jag förmanar eder, såsom främmande och elända, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, hvilka strida emot själena.

¹²Och förer en god umgängelse ibland Hedningarna; på det de, som pläga förtala eder såsom illgerningsmän, måga se edra goda gerningar, och prisa Gud, när det i dagsljuset kommer.

¹³Varer underdånige all mennisklig ordning, för Herrans skull, ehvad det är Konungenom, såsom den öfversta,

¹⁴Eller befallningsmännerna, såsom de der sände äro af honom, de onda till straff, och de goda till pris.

¹⁵Ty så är Guds vilje, att I med goda gerningar skolen igenstoppa munnen af de galna och oförståndiga menniskor;

¹⁶Såsom de frie, och icke såsom I hafven den frihet till att skyla ondskona med, utan såsom Guds tjenare.

¹⁷Varer hedersamme emot hvar man; älsker bröderna; frukter Gud; ärer Konungen.

¹⁸I tjenare, varer underdånige edrom herrom med all fruktan; icke allenast dem godom och saktmodigom, utan ock dem genvördigom.

¹⁹Ty detta är nåd, om någor, för samvetets skull till Gud, fördrager bedröfvelse, och lider orätt.

²⁰Ty hvad pris är det, om I för edra missgerningar slagne varden, och liden? Men när I för välgerningars skull liden, och hafven tålamod, det är nåd för Gudi.

²¹Ty dertill ären I kallade, efter ock Christus led för oss, låtandes oss en efterdömelse, att I skolen efterfölja hans fotspår ;

²²Hvilken ingen synd gjort hade; och intet bedrägeri vardt funnet i hans mun;

²³När han blef bannad, bannade han intet igen, och när han led, hotades han intet; utan ställde hämnden till den som rätt dömer;

²⁴Hvilken våra synder sjelf offrade i sin lekamen på träd; på det vi skulle vara döde syndene, och lefva rättfärdighetene; genom hvilkens sår I ären helbregda vordne.

²⁵Ty I voren såsom villfarande får; men I ären nu omvände till herdan, och edra själars Biskop.