Första Korintierbrevet 7

¹Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna;

²men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, och var kvinna sin egen man.

³Mannen give sin hustru vad han är henne pliktig, sammalunda ock hustrun sin man.

⁴Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun.

⁵Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt.

⁶Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en befallning.

⁷Jag skulle dock vilja att alla människor vore såsom jag. Men var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene så, den andre så.

⁸Till de ogifta åter och till änkorna säger jag att de göra väl, om de förbliva i samma ställning som jag.

⁹Men kunna de icke leva återhållsamt, så må de gifta sig; ty det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.

¹⁰Men dem som äro gifta bjuder jag -- dock icke jag, utan Herren; En hustru må icke skilja sig från sin man

¹¹(om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru.

¹²Till de andra åter säger jag själv, icke Herren: Om någon som hör till bröderna har en hustru som icke är troende, och denna är villig att leva tillsammans med honom, så må han icke förskjuta henne.

¹³Likaså, om en hustru har en man som icke är troende, och denne är villig att leva tillsammans med henne, så må hon icke förskjuta mannen.

¹⁴Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga. --

¹⁵Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få skiljas. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.

¹⁶Ty huru kan du veta, du hustru, om du skall frälsa din man? Eller du man, huru vet du om du skall frälsa din hustru?

¹⁷Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.

¹⁸Har någon blivit kallad såsom omskuren, så göre han sig icke åter lik de oomskurna; har någon blivit kallad såsom oomskuren, så låte han icke omskära sig.

¹⁹Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han håller Guds bud.

²⁰Var och en förblive i den kallelse vari han var, när han blev kallad.

²¹Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till sinnes; dock, om du kan bliva fri, så begagna dig hellre därav[1].

²²Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit kallad, en Kristi livegne.

²³I ären köpta, och betalningen är given; bliven icke människors trälar.

²⁴Ja, mina bröder, var och en förblive inför Gud i den ställning vari han har blivit kallad.

²⁵Vad vidare angår dem som äro jungfrur, så har jag icke att åberopa någon befallning av Herren, utan giver allenast ett råd, såsom en som genom Herrens barmhärtighet har blivit förtroende värd.

²⁶Jag menar alltså, med tanke på den nöd som står för dörren, att den människa gör väl, som förbliver såsom hon är.

²⁷Är du bunden vid hustru, så sök icke att bliva lös. Är du utan hustru, så sök icke att få hustru.

²⁸Om du likväl skulle gifta dig, så syndar du icke därmed; ej heller syndar en jungfru, om hon gifter sig. Dock komma de som så göra att draga över sig lekamliga vedermödor; och jag skulle gärna vilja skona eder.

²⁹Men det säger jag, mina bröder: Tiden är kort; därför må härefter de som hava hustrur vara såsom hade de inga,

³⁰och de som gråta såsom gräte de icke, och de som glädja sig såsom gladde de sig icke, och de som köpa något såsom finge de icke behålla det,

³¹och de som bruka denna världen såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut;

³²och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör Herren till, huru han skall behaga Herren;

³³men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru han skall behaga sin hustru,

³⁴och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru hon skall behaga sin man.

³⁵Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel och stadigt förbliva vid Herren.

³⁶Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må hon få gifta sig.

³⁷Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då gör denne väl.

³⁸Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.

³⁹En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren.

⁴⁰Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande. [1] Eller: Har du blivit kallad såsom träl, så låt detta icke gå dig till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din ställning.

Första Korintierbrevet 7

¹Nu, der I mig om skrefven, svarar jag. Det är mannenom godt, att han intet befattar sig med hustru.

²Dock likväl, till att undfly boleri, hafve hvar och en sina hustru, och hvar och en sin man.

³Mannen skall låta få hustrune skyldig välviljoghet, och sammalunda hustrun mannen.

⁴Hustrun hafver icke sjelf magt öfver sin egen kropp, utan mannen; sammalunda mannen hafver icke magt öfver sin egen kropp, utan hustrun.

⁵Drager eder icke undan för hvarannan, utan det sker med begges edra samtycko, till en tid, att I mågen hafva tom till fasto och böner; och kommer så igen tillsammans, att djefvulen icke skall fresta eder för edor okyskhets skull.

⁶Men sådant säger jag eder efter tillstädjelse, och icke efter bud;

⁷Utan jag ville heldre, att alla menniskor voro såsom jag är; men hvar och en hafver sina egna gåfvo af Gudi; den ene så, den andre så.

⁸Dem ogiftom och enkom säger jag: Godt är dem, om de blifva såsom ock jag.

⁹Men kunna de icke hålla sig, så gifte sig; ty det är bättre gifta sig, än brinna.

¹⁰Men dem giftom bjuder icke jag, utan Herren: Hustrun skilje sig icke ifrå mannen.

¹¹Skiljes hon ock ifrå honom, så blifve ogift, eller förlike sig med mannen igen; och mannen öfvergifve icke hustruna.

¹²Dem androm säger jag, icke Herren: Om så är, att en broder hafver ena otrogna hustru, och hon hafver vilja till att bo med honom; skilje då han icke henne ifrå sig.

¹³Och om en qvinna hafver en otrogen man, och han hafver vilja till att blifva när henne; skilje icke då honom ifrå sig.

¹⁴Ty den otrogne mannen är helgad genom hustruna, och den otrogna hustrun är helgad genom mannen; annars vordo edor barn oren; men nu äro de helig.

¹⁵Om ock den otrogne vill skiljas, så låt honom skiljas. En broder eller syster är icke bunden till egendom i sådana fallom; utan i frid hafver Gud kallat oss.

¹⁶Ty huru vetst du, qvinna, om du kan göra mannen salig? Eller huru vetst du, man, om du kan göra hustruna saliga?

¹⁷Dock såsom Gud hafver hvarjom och enom utdelat. Hvar och en, såsom Herren honom kallat hafver, så vandre han. Och så stadgar jag i alla församlingar.

¹⁸Är någor omskoren kallad, han begäre icke förhud; är någor kallad i förhuden, han låte icke omskära sig.

¹⁹Omskärelsen är intet, och förhuden är intet; utan hålla Guds bud.

²⁰Hvar och en blifve uti den kallelse, i hvilka han kallad är.

²¹Äst du kallad i träldom, haf der ingen sorg om; dock kan du fri varda, så bruka det heldre;

²²Ty den som i träldom kallad är i Herranom, han är Herrans fri; sammalunda ock den som kallad är i frihet, han är Christi egen vorden.

²³I ären dyrt köpte; blifver icke menniskors trälar.

²⁴Hvar och en, käre bröder, der han uti kallad är, der blifve han uti när Gudi.

²⁵Men om jungfrur hafver jag icke Herrans bud; utan jag säger mina mening, såsom den der barmhertighet fått hafver af Herranom, till att vara trogen.

²⁶Så menar jag nu sådant vara godt, för den nöd som förhanden är, att menniskone skall godt vara så blifva.

²⁷Äst du vid hustru bunden, begära icke skiljas vid henne; äst du ock utan hustru, så begära icke hustru.

²⁸Men gifter du dig, syndar du intet, och om en jungfru gifter sig, syndar hon intet; dock varda sådana lidande lekamlig bekymmer; men jag skonade eder gerna.

²⁹Men det säger jag: Käre bröder, tiden är kort. Öfver detta: De som hustrur hafva, vare såsom de inga hade;

³⁰Och de som gråta, såsom de intet greto; och de som fröjda sig, såsom de fröjdade sig intet; och de som köpa, såsom de behöllo det intet;

³¹Och de som bruka denna verldena, såsom de brukade icke; ty denna verldenes väsende förgås.

³²Men jag ville gerna, att I voren utan omsorg. Den der ogift är, han aktar det Herranom tillhörer, huru han skall täckas Herranom.

³³Men den som gifter sig, han aktar hvad verldene tillhörer, att han skall behaga hustrune.

³⁴Och det är skilnad på en qvinna, och en jungfru; den som ogift är, hon aktar det Herranom tillhörer, att hon skall blifva helig både till kropp och till anda; men den som gifter sig, hon aktar det verldene tillhörer, huru hon skall behaga mannenom.

³⁵Men detta säger jag till det som eder kan gagneligit vara, och icke att jag vill kasta band på eder; utan på det I skolen efterfölja det ärligit är, och blifva vid Herran, utan allt hinder.

³⁶Men om någor låter sig tycka, att det icke väl skickar sig med hans jungfru, sedan hon väl manväxt är, och det vill icke annars vara, så göre som han vill, han syndar intet; han läte henne gifta sig.

³⁷Men om en sätter sig fast före, efter han onödd är, och hafver sin fria vilja, och besluter detta i sitt hjerta, att låta sina jungfru så blifva, han gör väl.

³⁸Den nu utgifter henne, han gör väl; men den icke utgifter henne, han gör bätter.

³⁹Hustrun är bunden till lagen, så länge hennes man lefver; men när hennes man är afsomnad, är hon fri att gifva sig enom androm, hvem hon vill; dock att det sker i Herranom.

⁴⁰Men saligare är hon, om hon så blifver, efter mitt sinne; jag menar, att jag ock hafver Guds Anda.