Domarboken 2

¹Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.

²I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min röst. Vad haven I gjort! --

³Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.'»

⁴När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gråt.

⁵Och de gåvo den platsen namnet Bokim[2]; och de offrade där åt HERREN.

⁶Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.

⁷Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.

⁸Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal.

⁹Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.

¹⁰När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.

¹¹Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna.

¹²De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN.

¹³Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,

¹⁴upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender.

¹⁵Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.

¹⁶Då lät HERREN domare[2] uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.

¹⁷Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.

¹⁸När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN.

¹⁹Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från sina gärningar och sin hårdnackenhet.

²⁰Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade: »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade för deras fäder, och icke har velat höra min röst,

²¹därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;

²²ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den, eller om de icke vilja det.»

²³Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand. [1] D. ä. de gråtande. [2] Se Domare i Ordförkl.

Domarboken 2

¹Och kom en Herrans Ängel upp ifrå Gilgal till Bochim, och sade: Jag förde eder utur Egypten, och lät eder komma in uti det land, som jag edra fäder svorit hade, och sade: Jag skall icke göra mitt förbund med eder ogildt i evig tid;

²Att I icke skullen göra något förbund med detta lands inbyggare, utan skullen bryta deras altare omkull; men I hafven intet lydt mine röst. Hvi hafven I det gjort?

³Sade jag ock med: Jag vill icke fördrifva dem för eder; att de skola vara eder till snaro, och deras gudar eder till nät.

⁴Och då Herrans Ängel dessa orden sagt hade till all Israels barn, hof folket sina röst upp, och gret;

⁵Och kallade det rummet Bochim, och offrade der Herranom.

⁶Ty då Josua hade släppt folket ifrå sig, och Israel var dragen hvar till sin arfvedel, till att intaga landet,

⁷Tjente folket Herranom, så länge Josua lefde, och de äldste, som länge lefde efter Josua, och sett hade alla Herrans stora gerningar, som han Israel gjort hade.

⁸Men då Josua, Nuns son, Herrans tjenare, död var, hundrade och tio är gammal,

⁹Begrofvo de honom i hans arfvedels gränso i ThimnathHeres, på Ephraims berg, på norra sidone vid Gaas berg.

¹⁰Då ock alle de, som på den tiden lefde, voro samkade till sina fäder, kom ett annat slägte upp efter dem, som intet kände Herran, eller de gerningar, som han med Israel gjort hade.

¹¹Så gjorde Israels barn det ondt var för Herranom, och tjente Baalim;

¹²Och öfvergåfvo Herran deras fäders Gud, som dem utur Egypti land fört hade, och följde andra gudar efter, och de folks gudar, som omkring dem bodde, och tillbådo dem, och förtörnade Herran.

¹³Ty de öfvergåfvo ju mer och mer Herran, och tjente Baal och Astaroth.

¹⁴Så förgrymmade då Herrans vrede sig öfver Israel, och gaf dem i deras hand, som dem röfvade, att de dem beröfva skulle, och sålde dem i deras fiendars händer allt omkring; och de kunde icke mer stå deras fiendar emot;

¹⁵Utan, ehvart de vände sig, var Herrans hand emot dem till deras ofärd, såsom Herren dem sagt, och Herren dem svorit hade; och de vordo hårdeliga plågade.

¹⁶När nu Herren uppväckte domare, som dem hulpo utu röfvarenas hand,

¹⁷Så lydde de icke heller domarena, utan bedrefvo hor med andra gudar, och tillbådo dem, och veko snarliga af den vägen, der deras fäder på gångit hade, till att lyda Herrans bud och gjorde intet såsom de.

¹⁸Då nu Herren uppväckte dem domare, så var Herren med domarenom, och halp dem utu deras fiendars hand, så länge domaren lefde; ty Herren förbarmade sig öfver deras suckan, öfver dem som dem tvingade, och trängde.

¹⁹Men när domaren blef död, så vände de sig, och förderfvade det mer än deras fäder, så att de följde andra gudar, till att tjena dem, och tillbedja dem de gingo icke ifrå sina påfunder, eller ifrå sina halsstyfva väsende.

²⁰Derföre förgrymmade sig så Herrans vrede öfver Israel, att han sade: Efter detta folket hafver gått ifrå mitt förbund, som jag deras fader budit hafver, och icke velat höra min röst;

²¹Så skall jag nu härefter ingen fördrifva af de Hedningar, som Josua återlefde, då han blef död:

²²Att jag på dem må försöka Israel, om de vilja blifva på Herrans vägar, och vandra på dem, såsom deras fäder vandrat hafva, eller ej.

²³Så lät då Herren blifva dessa Hedningar, att han icke med hast fördref dem, hvilka han i Josua hand icke gifvit hade.