Apostlagärningarna 27

¹När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.

²Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.

³Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.

⁴När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.

⁵Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.

⁶Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.

⁷Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.

⁸Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.

⁹Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen[1] var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då

¹⁰och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»

¹¹Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.

¹²Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.

¹³Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.

¹⁴Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.

¹⁵Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.

¹⁶När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.

¹⁷Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.

¹⁸Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.

¹⁹På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.

²⁰Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.

²¹Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.

²²Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.

²³Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:

²⁴'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'

²⁵Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.

²⁶Men på en ö måste vi bliva kastade.»

²⁷När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.

²⁸De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.

²⁹Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.

³⁰Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.

³¹Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»

³²Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.

³³Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.

³⁴Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.

³⁵När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.

³⁶Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.

³⁷Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.

³⁸Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.

³⁹När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.

⁴⁰De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.

⁴¹De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.

⁴²Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.

⁴³Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,

⁴⁴och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land. [1] Se Fastedagen i Ordförkl.

Apostlagärningarna 27

¹Sedan nu beslutet var, att vi skulle segla till Valland, antvardade de Paulum och några andra fångar underhöfvitsmannenom, som het Julius, af den Kejserliga skaran.

²Och som vi stego uti ett Adramytiskt skepp, och skulle segla utmed Asien, lade vi af och med oss blef Aristarchus, en Macedonisk man, af Thessalonica.

³Och dagen derefter lade vi till Sidon. Och Julius for väl med Paulo, och tillstadde att han gick till sina vänner, och lät göra sig till godo.

⁴Och nar vi lade dädan, seglade vi utmed Cypren; ty vädret var oss emot.

⁵Och seglade vi öfver hafvet, som är emot Cilicien och Pamphylien, och kommom intill Myra, som är i Lycien.

⁶Och der fick höfvitsmannen ett skepp, som var af Alexandria, och segla skulle till Valland; der satte han oss in.

⁷Och då vi långsamliga seglat hade i mänga dagar, och som nogast komma kunde in mot Gnidum för motväders skull, seglade vi in under Creta, vid Salmone;

⁸Och kommom som nogast framom, och intill ett rum, som kallades Sköna hamn; och var staden Lasea icke långt derifrå.

⁹Då nu mycken tid var förlupen, och seglatsen begynte vara farlig, derföre att ock fastan var allaredo förliden, förmanade Paulus dem,

¹⁰Och sade till dem: I män, jag ser, att seglatsen vill vara med vedermödo, och stor skada, icke allenast till skepp och gods, utan jemväl på vårt lif.

¹¹Men höfvitsmannen trodde skepparenom och styrmannenom, mer än det Paulus sade.

¹²Och efter der var icke hamn till att ligga i vinterläge, föllo de mesta parten på det rådet att lägga dädan, att de, om någorlunda ske kunde, mätte komma till Phenicien, och ligga der i vinterläge; den hamnen är på Creta, för sydvest och nordvest.

¹³Och som nu sunnanväder begynte blåsa, men te de hafva efter sin vilja; och då de lade ifrån Asson, seglade de utmed Creta.

¹⁴Men icke långt efter stack sig upp emot dem ett iligt väder, som kallas nordost.

¹⁵Och då skeppet vardt begripet, och kunde icke begå sig för vädret, läte vi drifva för vädret;

¹⁶Och kommom under ena ö, som kallas Clauda, och kundom med plats få in båten.

¹⁷Då de tagit den upp, brukade de hjelp, och bundo skeppet; och då de fruktade att det skulle komma på sandrefvelen, kastade de ut ett hinderfat, och läto så vräka.

¹⁸Och som stormen gick oss svårliga uppå, kastade de dagen derefter godset ut.

¹⁹Och tredje dagen kastade vi skeppredskapen ut med vara händer.

²⁰Och då hvarken sol eller stjernor syntes i många dagar, och stormen låg oss svärliga uppå, var oss allt hopp borto om vår välfärd.

²¹Och då de nu i lång tid intet ätit hade, stod Paulus upp midt ibland dem, och sade: I män, det hade väl tillbörligit varit, att I haden hört mig, och icke lagt ifrån Creta, och icke kommit oss denna vedermödon och skadan uppå.

²²Och nu förmanar jag, att I våren vid ett godt mod; ty ingom af eder skall något skada till lifvet, utan allena skeppet.

²³Ty i denna nattene stod Guds Ängel när mig, den jag tillhörer, och den jag dyrkar, och sade:

²⁴Frukta dig intet, Paule, du måste komma fram för Kejsaren; och si, Gud hafver gifvit dig alla de som segla med dig.

²⁵Derföre varer vid ett godt mod, I män; ty jag tror Gudi, att så sker, som mig sagdt är.

²⁶Uppå ena ö skole vi vräkne varda.

²⁷Då fjortonde natten kom, och vi forom uti Adria, vid midnattstid, tycktes skeppmännerna att dem syntes ett land;

²⁸Och kastade ut lodet, och funno tjugu famnar djup; och kommo litet länger fram, och kastade äter lodet, och funno femton famnar djup.

²⁹Och så fruktade de, att de skulle komma på något skarpt grund, och kastade fyra ankare ut af bakskeppet, och önskade att dagas skulle.

³⁰Då sökte skeppmännerna efter, huru de skulle komma sina färde utu skeppet, och kastade ut båten i hafvet, under det sken, att de ville föra ut ankare af framskeppet.

³¹Då sade Paulus till höfvitsmannen och till krigsknektarna: Utan desse blifva i skeppet, så värden icke I behållne.

³²Då höggo krigsknektarna af fåstona till båten, och läto honom fara.

³³Och som dagen begynte synas, rådde Paulus dem allom, att de skulle få sig mat, och sade: Detta är fjortonde dagen att I hafven förbidt, och blifvit fastande, och hafven intet tagit till eder;

³⁴Hvarföre rader jag eder, att I fån eder mat; ty det hörer edra välfärd till; ty ingens edars ett här skall falla af hans hufvud.

³⁵Och när han det sagt hade, tog han brödet, och tackade Gud i allas deras åsyn; och då han det brutit hade, begynte han äta.

³⁶Då vordo de alle vid ett bättre mod, och begynte ock de äta.

³⁷Och vi voro i skeppet, alle tillhopa, tuhundrade sex och sjutio själar.

³⁸Och då de voro mätte, lättade de skeppet, och kastade ut hvete i hafvet.

³⁹När dager vardt, kände de intet landet; men de vordo varse ena vik, i hvilko en strand var, dit de mente vilja låta drifva skeppet, om de kunde.

⁴⁰Och när de hade upptagit ankaren, gåfvo de sig till sjös, och upplöste roderbanden, och hade upp seglet till väders, och läto gå ät strandene.

⁴¹Dock kommo de på en refvel, och skeppet stötte; och framskeppet blef ståndandes fast orörligit; men bakskeppet lossades af vägene.

⁴²Men krigsknektarna tyckte råd vara slå fångarna ihjäl, att, då de utsummo, icke skulle någor undfly.

⁴³Men höfvitsmannen ville förvara Paulum, och stillte dem ifrå det rådet, och bad att de, som simma kunde, skulle gifva sig först ut åt landet;

⁴⁴Och de andre, somlige på bräder, och somlige på skeppsvraket. Och dermed skedde, att de undsluppo alle behållne i land.