Andra Samuelsboken 1

¹Davids klagosång Efter Sauls död, när David hade kommit tillbaka från segern över Amalek, och när David sedan i två dagar hade uppehållit sig i Siklag,

²då hände sig på tredje dagen att en man kom från Sauls läger, med sönderrivna kläder och med jord på sitt huvud. Och när han kom in till David, föll han ned till jorden och bugade sig.

³David frågade honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom: »Jag kommer såsom flykting ifrån Israels läger.»

⁴Då sade David till honom: »Huru har det gått? Säg mig det.» Han svarade: »Folket har flytt ur striden, många av folket hava också fallit och dött; Saul och hans son Jonatan äro ock döda.»

⁵David frågade den unge mannen som berättade detta för honom: »Huru vet du att Saul och hans son Jonatan äro döda?»

⁶Den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom svarade: »Jag kom av en händelse upp på berget Gilboa, och där fick jag se Saul stödja sig mot sitt spjut, under det att vagnar och ryttare ansatte honom.

⁷När han då vände sig om och fick se mig, ropade han på mig, och jag svarade: 'Här är jag.'

⁸Då frågade han mig vem jag var, och jag svarade honom att jag var en amalekit.

⁹Sedan sade han till mig: 'Träd fram hit till mig och giv mig dödsstöten, ty jag är gripen av dödens vanmakt, om ock livet ännu alltjämt är kvar i mig.'

¹⁰Då trädde jag fram till honom och dödade honom, ty jag visste ju att han icke skulle kunna överleva sitt fall. Och jag tog diademet som satt på hans huvud, och ett armband som satt på hans arm, och jag bar nu detta hit till min herre.»

¹¹Då fattade David i sina kläder och rev sönder dem; så gjorde ock alla de män som voro där med honom.

¹²Och de höllo dödsklagan och gräto och fastade ända till aftonen för Sauls och hans son Jonatans skull, och för HERRENS folks och för Israels hus' skull, därför att de hade fallit för svärd.

¹³Och David frågade den unge mannen som hade framfört underrättelsen till honom: »Varifrån är du?» Han svarade: »Jag är son till en amalekit som lever här såsom främling.»

¹⁴David sade till honom: »Kände du då ingen fruktan för att uträcka din hand till att förgöra HERRENS smorde?»

¹⁵Och David kallade på en av sina män och sade: »Kom hit och stöt ned honom.» Och han slog honom till döds.

¹⁶Och David sade till honom: »Ditt blod komme över ditt huvud, ty din egen mun har vittnat mot dig, i det att du sade: 'Jag har dödat HERRENS smorde.'»

¹⁷Och David sjöng följande klagosång över Saul och hans son Jonatan,

¹⁸och han befallde att man skulle lära Juda barn »Bågsången»; den är upptecknad i »Den redliges bok»:

¹⁹»Din härlighet, Israel, ligger slagen på dina höjder. Huru hava icke hjältarna fallit!

²⁰Förkunnen det icke i Gat, bebåden det ej på Askelons gator, för att filistéernas döttrar icke må glädja sig, de oomskurnas döttrar ej fröjda sig.

²¹I Gilboa berg, på eder må ej falla dagg eller regn, ej ses offergärdsskördar. Ty hjältarnas sköld blev där till smälek, Sauls sköld, ej sedan smord med olja.

²²Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter.

²³Saul och Jonatan, så kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon.

²⁴Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

²⁵Huru hava icke hjältarna fallit i striden! Jonatan ligger slagen på dina höjder.

²⁶Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.

²⁷Huru hava icke hjältarna fallit, de båda stridssvärden förgåtts!»

Andra Samuelsboken 1

¹Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

²Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

³Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

⁴David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

⁵David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

⁶Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

⁷Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

⁸Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

⁹Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

¹⁰Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

¹¹Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

¹²Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

¹³Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

¹⁴David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?

¹⁵Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

¹⁶Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.

¹⁷Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

¹⁸Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

¹⁹De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

²⁰Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

²¹I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

²²Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

²³Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

²⁴I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

²⁵Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

²⁶Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

²⁷Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!