Andra Moseboken 16

¹Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.

²Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i öknen;

³Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta hela denna hop dö av hunger.»

⁴Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se om de vilja vandra efter min lag eller icke.

⁵Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem, skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»

⁶Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens land,

⁷och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot oss?»

⁸Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

⁹Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»

¹⁰När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i molnskyn.

¹¹Och HERREN talade till Mose och sade:

¹²»Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg: Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN, eder Gud.»

¹³Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.

¹⁴Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt rimfrost.

¹⁵När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad[1] är det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem: »Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.

¹⁶Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i sitt tält.»

¹⁷Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre mindre.

¹⁸Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat, som han behövde till mat.

¹⁹Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till i morgon.

²⁰Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.

²¹Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

²²På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla och omtalade detta för Mose.

²³Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»

²⁴Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom mask däri.

²⁵Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i dag skolen I intet finna på marken.

²⁶I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat; då skall intet vara att finna.»

²⁷Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att samla, men de funno intet.

²⁸Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga och icke hålla mina bud och lagar?

²⁹Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»

³⁰Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

³¹Och Israels barn kallade det manna[2]. Och det liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla med honung.

³²Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens land.

³³Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra efterkommande.»

³⁴Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde det framför vittnesbördet[3] till att förvaras.

³⁵Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av Kanaans land. --

³⁶En gomer är tiondedelen av en efa. [1] Hebr man; jfr v. 31. [2] Hebr. man; jfr v. 15. [3] Se Vittnesbördet i Ordförkl.

Andra Moseboken 16

¹Från Elim drogo de, och som hela hopen Israels barn uti den öknena Sin, hwilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne woro.

²Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene;

³Och sade till dem: Gud gifwe, att wi hade dött uti Egypti lande genom HERrans hand, der wi såto wid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafwen fördenskull fört oß i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger.

⁴Då sade HERren till Mose: Si, jag will låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hwar dag så mycket som behöfwes, på det att jag må försöka, om de wilja wandra uti min lag eller ej.

⁵På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfwer det de dageliga pläga.

⁶Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att HERren hafwer fört eder utur Egypti land.

⁷Och om morgonen skolen I få se HERrans härlighet; ty han hafwer hört edor knorran emot HERran. Hwad äre wi, att I knorren emot oß?

⁸Ytterligare sade Mose: HERren warder eder gifwandes om aftonen sött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att HERren hafwer hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafwen. Ty hwad äre wi? Edart knorrande är icke emot oß, utan emot HERran.

⁹Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menigheten af Israels barn: Går hitfram till HERran; ty han hafwer hört edor knorran.

¹⁰Och då Aaron så sagt hade till hela menigheten af Israels barn, wände de sig emot öknena: Och si, HERrans härlighet syntes uti en sky.

¹¹Och HERren sade till Mose:

¹²Jag hafwer hört att Israels barnas knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafwa sött till att äta, och om morgonen warda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är HERren edar Gud.

¹³Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfwertäckte lägret: Och om morgonen låg dagg omkring lägret.

¹⁴Och som daggen fallen war, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene.

¹⁵Och då Israels barn sågo det, sade de till hwarannan: Detta är Man; ty de wißte icke hwad det war. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERren eder gifwit hafwer till att äta.

¹⁶Det är det samma, om hwilket HERren budit hafwer: Hwar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hwart och ett hufwud, efter själarnas tal i deras tjäll.

¹⁷Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet.

¹⁸Men då man mätte det ut med gomer, wardt dem, som mycket hade, intet öfwerlöpte, och dem som litet hade, fattades intet; utan hwar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig.

¹⁹Och Mose sade till dem: Ingen låte något qwart blifwa deraf till morgonen.

²⁰Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qwart blifwa deraf intill morgonen; då wäxte der maskar uti, och wardt luktande: Och Mose blef wred uppå dem.

²¹Så församlade de deraf hwar morgon så mycket, som hwar och en förmådde äta för sig; men när solen wardt het, så försmälte det.

²²Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfwerste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose.

²³Och han sade till dem: Detta är det som HERren sagt hafwer: I morgon är Sabbath, den helga hwilan HERranom: Hwad I baka wiljen, det baker, och hwad I koka wiljen, det koker; men hwad öfwer är, det låter blifwa, att det warder förwaradt intill morgons.

²⁴Och de läto blifwat till morgonen, såsom Mose budit hade; då wardt det intet luktande, och ingen mask wardt derutinnan.

²⁵Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är HERrans Sabbath; I warden i dag intet finnande på markene.

²⁶I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom wardet det intet.

²⁷Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet.

²⁸Då sade HERren till Mose: Huru länge wiljen I icke hålla min bud och lag?

²⁹Si, HERren hafwer gifwit eder Sabbath, och derföre hafwer han gifwit eder på sjette dagenom tweggedaga bröd: Så blifwe nu hwar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom.

³⁰Så skonade då folket den sjunde dagen.

³¹Och Israels hus kallade det Man: Och det war såsom corianderfrö och hwitt, och hade en smak såsom semla med hannog.

³²Och Mose sade: Detta är det som HERren budit hafwer: Uppfyll ett gomer deraf, till att förwara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafwer i öknene, då jag förde eder utur Egypti land.

³³Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt derin ett gomer fullt med Man; och förwara det inför HERranom till edra efterkommande.

³⁴Såsom HERren hade budit Mose, så lät Aaron förwara det der inför wittnesbördet.

³⁵Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldeß de kommo til det land, der de bo skulle: Allt intill gränsona på Canaans land åto de Man.

³⁶Och är gomer tiondeparten af ett epha.