1Men hans fader Tobit räknade var dag som gick. Och när de dagar som behövdes för resan voro förlidna, utan att han hade kommit,stylus···2sade Tobit: »Hava de kanhända blivit uppehållna? Eller är kanske Gabael död, så att ingen giver honom penningarna?»stylus···3Och han var mycket bedrövad.stylus···4Men hans hustru sade till honom: »Gossen har omkommit, eftersom han dröjer så länge.» Och hon begynte att begråta honom och sade: 5 »Huru ont gör det mig icke, mitt barn, att jag lät dig fara, du mina ögons ljus!»stylus···5stylus···6Men Tobit sade till henne: »Var tyst; gör dig inga bekymmer. Intet ont har vederfarits honom.»stylus···7Hon svarade honom: »Var tyst, du själv; försök icke att bedraga mig. Mitt barn har omkommit.» Och var dag gick hon utåt vägen, den väg som han hade dragit bort på; om dagen åt hon intet, och nätterna igenom begrät hon utan uppehåll sin son Tobias, så länge de fjorton bröllopsdagarna varade, som Raguel hade besvurit honom att tillbringa där. Men Tobias sade till Raguel: »Låt mig nu fara, ty min fader och min moder hava uppgivit hoppet om att få återse mig.»stylus···8Då svarade hans svärfader honom: »Stanna du här hos mig, så skall jag sända bud till din fader med underrättelser om dig.»stylus···9Men Tobias sade: »Nej, låt mig fara till min fader.»stylus···10Då stod Raguel upp och gav honom hans hustru Sara, så ock hälften av sina ägodelar: trälar och boskap och penningar.stylus···11Därefter välsignade han dem och sände dem åstad med dessa ord: »Himmelens Gud give eder lycka, mina barn, förrän jag dör.»stylus···12Och till sin dotter sade han: »Hedra dina svärföräldrar; de äro nu dina föräldrar. Må jag få höra om dig vad gott är.» Sedan kysste han henne. Och Edna sade till Tobias: »Min älskade broder, må himmelens Gud låta dig komma lyckligt hem igen, och må han förunna mig att få se barn av dig med min dotter Sara, så att jag får glädja mig inför Herren. Här anförtror jag nu min dotter i din vård; bered henne icke någon sorg.»stylus···13stylus···